Självutnämnd hjälte

Tänker strunta i det något narcissistiska med att utnämna mig själv som dagens hjälte. Men just i detta ögonblick känner jag mig så!

Anton har varit på "fartfullt humör" i dag. På eftermiddagen valde jag ändå att trotsa ödet och promenerade med barnen till lekparken som ligger ca 1 km från oss. Helt ensam, bara jag och ungarna... Fatta!

Du kanske undrar vad det är för speciellt med det? Jag kan intyga att det inte händer varje dag att jag ensam går så långt hemifrån med barnen. Har lite för många erfarenheter då utflykterna gått lite "vilt till" (kullerbyttor längs vägarna och resten får du gissa dig till).

Men som sagt: jag trotsade ödet och vi vandrade iväg. Och vi kom hem helskinnade (även om mina superkrafter behövdes några gånger), med röda kinder och ett leende på läpparna. Jeij! Och dessutom snö. Dubbel jeij!

Nu ska denna superhjälte baka pepparkakor med ungarna och tippar jag rätt så kommer superkrafterna att behövas även i denna syssla. Men vi ska fixa det!