Än känner hon igen mig

Det är märkligt tyst här hemma. Anni är med sin kompis. Jukka ute med sitt. Anton på boendet.

Bara jag i huset. 

Så jag sätter mig vid köksbordet och ser om orden kommer. Men jag vet inte om jag kan formulera dem ännu. För det så finns många känslor i mig just nu. 

Framför mig har jag en hög med foton. Foton som jag hämtade idag. Foton från mamma. Min mamma som vi nu i veckan flyttat. Hon är nu i trygghet. 

Men det var en väl lång väg dit. 

Fem nätter har jag nu sovit med ett lugn. Jag har inte behövt svara i telefon nattetid. Det har varit en del av dem. Skönt känns det. Men konstigt. På något vis hann jag under dessa nästan fyra år vänja mig vid den känslan.

Känslan av att hela tiden vara lite på spänn. På spänn hur mamma har det? Hur hon mår?  Det kan hända att jag haft lättare att vänja mig vid känslan genom erfarenheten med Anton? Med honom om något har jag fått vara på alerten hela tiden. Virvelvinden vår.

Vi tittade tillsammans på foton idag. Hon kom ihåg en del. En del inte. Fotot med min gammelmormor är viktigt. Det är dit hon längtar. Till mummila i Karelen. 

För där lär det ha varit bra. Tryggt. 

Och det är ju trygghet vi människor törstar efter. Att bli sedda, hörda och bekräftade. Att inte få ryggen vänd mot oss. Att våga lita på att samhället tar hand om oss när vi inte mera själva kan.

Vi pratade om det. Om trygghet. Och om att jag igen ställer upp i val. Det skulle nog gått mamma förbi annars med hon såg min pins på jackan.

Että sie rohkia tyttö jaksat sade hon. Kyllähän mie svarade jag. Jaksan kun tiedän että tämä on tärkeää. 

Sen glömde hon allt vad val heter. Och jag med för stunden. 

Istället  fortsatte vi att titta på foton och prata om Karelen. Om rötterna hon har där. Om hur stolt hon är över dem.

Här hemma fortsätter jag att titta på fotona. En våg av tacksamhet och stolthet sköljer över mig. Hon har inte haft ett lätt liv. Men hon har gjort vad hon kunnat och varit - är - den bästa av mammor.

Än känner hon igen mig. Jag vet att tiden snart kommer då hon inte mera gör det. Tllls dess ska vi prata om Karelen hur mycket hon vill. Och när hon inte mera känner mig ska jag fortsätta prata om precis vad hon vill.

Miksi ihmeessä suomenkielinen duunariperheestä tuleva valitsi RKP:n?

Otsikon mukaisen kysymyksen sain, jälleen, jokin päivä sitten. No, miten ihmeessä näin on käynyt? Anna minun kertoa tarinani.

Taustani tulee täysin suomenkielisestä perheestä. Ihan tavallisesta duunariperheestä. Äiti on ollut valtiolla töissä mutta jäi jo minun ikäisenäni sairauseläkkeelle. Isä oli sähköasentajana Wärtsilässä. Kotikieli oli suomi.

Ollessani vain 7 kuukauden ikäinen äidin oli mentävä takaisin töihin. Oli saatava leipää pöytään. Yhtäkään suomenkielistä päivähoitopaikkaa ei kuitenkaan ollut vapaana juuri sinä hetkenä. Mutta Folkhälsanilta löytyi paikka.

Vanhempani puntaroivat että kuinkas nyt tehdään? Voiko lasta laittaa sinne? Josko tilapäisesti uskaltaisi?

Näin kävi ja ensikokemukseni ruotsinkielestä ja kuuluisasta Ankkalammikosta on Folkhälsanin päiväkodista. Hyvä päiväkoti olikin ja muistot ovat lämpimiä. Paitsi puurosta en pitänyt. Sen muistan.

Henkilöstö oli lapsista välittävä. Osaan heistä törmään vieläkin kaupungilla. Ja uskomatonta kyllä, muistavat minut vielä! Viimeksi viime lauantaina sain halata erästä heistä.

Reissusta ei tullut tilapäinen pulahdus Ankkalammikossa, vanhempani kun huomasivat että sain toisen kotimaisen kielen ilmaiseksi. Ihan kaupan päälle. He miettivät, että voisiko tuosta olla hyötyä tulevaisuudessa? Joten matka suomenruotsalaisten ihmeelliseen maailmaan sai jatkua.

Kuusivuotiaana minun kielitaitoni testattiin, olihan peruskoulu alkamassa. Testit osoittivat, että kumpikin kieli oli yhtä vahvoja. Näin ollen ei ollut estettä jatkaa uintia Ankkalammessa ja arvio oli että hyvin pärjään ruotsinkielisessä koulussa.

Näin tapahtui ja kiitos koulu- ja opintopolkujen olen saanut elää elämäni kahdessa maailmassa. Kotona suomenkielisessä. Koulussa ja ystävien kanssa ruotsinkielisessä. Pääosin meni hyvin, mitä nyt joskus suomenkieliset minua Hurrittelivat ja ruotinkieliset Finntupittelivat.

Siitäkin selvisin vaikka jokunen kyynel taisi joskus kiukusta johtuen tulla.

2000-luvun alussa tein töitä narkomaanien ja heidän omaistensa kanssa. Näin paljon epäkohtia. Halusin vaikuttaa. Ja niin teinkin. Annoin haastatteluja lehtiin. Kirjoitin mielipidekirjoituksia. Mutta muutosta parempaan ei kuitenkaan tapahtunut.

Mietin, pitääkö politiikan kautta yrittää. Onnistuuko se parhaiten sieltä?

Tässä vaiheessa olin ehkä saanut jo jonkin verran julkisuutta ja kun kuntavaalit 2004 lähestyivät käytännössä kaikki puolueet Vaasasta olivat minuun yhteydessä. Kaikki paitsi RKP. He eivät vielä siinä kohtaa olleet miettineet minua vaihtoehtona.

Kiinnostukseni vaikuttamiseen oli herännyt ja tutkin puolueiden ohjelmia. Tutustuin heidän arvoihinsa. Pragmaattisena ihmisenä mietin myös kysymystä siitä, missä puolueessa pääsee parhaiten vaikuttamaan? Yksin on vaikea saada aikaan muutosta mutta joukolla on jo voimaa ja vipuvartta.

Vaasassa RKP oli tuolloin - kuten nytkin - suurin puolue. Valtakunnallisesti puolue on pieni, mutta on aina ollut kokoansa suurempi vaikuttaja. Kuten nykyäänkin. Lisäksi sen arvot sopivat omaan arvomaailmaani ja pohdin, että ehkä tuonne sopisin. 

Ehkä sinne yksi suomenkielinen duunariperheestä tulevakin mahtuu? Onhan siellä katto korkealla ja seinät leviällä kuten sanonta kuului, ja yhä kuuluu.

Niin siinä sitten kävi, että otin yhteyttä RKP:n  Thomas Öhmaniin. Muistan hyvin puhelinkeskustelumme. Olin eräässä paikallisessa tavaratalossa, kävelin ruokahyllyjen välissä kun soitin. Puhelin taisi olla Nokian 1100. Kosketusnäytöstä en siihen aikaan ollut kuullutkaan.

Thomas ilahtui soitostani. Toivotti lämpimästi mukaan puolueeseen ja kertoi seuraavista askelmerkeistä.

Askeleet johtivat läpimenoon ja suoraan valtuustoon ja sain paikan myös sosiaali- ja terveyslautakunnasta, jota Thomas johti. Hän opetti minulla paljon politiikasta.

Joakim Strand on toinen henkilö joka poliittisella urallani on ollut merkityksellinen. Aloitimme yhdessä politiikan untuvikkoina tuolloin 2004 ja yli 20 vuotta on nyt yhteistä taivalta takana. 

Tällä tiellä on jatkettu ja äänestäjät ovat tähän mennessä vaaleissa antaneet luottamuksensa. Miten 13.4 käy jää nähtäväksi. Kansa päättää kuten pitääkin.

Jos luottoa on tullut äänestäjiltä niin on sitä tullut myös puolueelta, vaikka sitä aikanaan hieman jännitinkin. Jännitin sitä, että kelpaanko vaikka en ole suomenruotsalainen? Kelpaanko vaikka en tuntenut kaikkia eikä minulla ollut suomenruotsalaista sukua tai verkostoa? 

Kelpasin. 

Luottoa on tullut uudestaan ja uudestaan. Olen saanut vastuuta ja niitä niin sanottuja raskaan sarjan pestejä. Kuluneeseen 20 vuoteen kuuluu mm 10 vuotta kaupunginhallituksessa, 10 vuotta Vaasan vammaisneuvoston puheenjohtajana, viimeiset kolme vuotta Pohjanmaan hyvinvointialueen hallituksen puheenjohtajana ja syksystä 2024 lähtien olen osa puoluehallitusta.

Vastuuta ja valtaa on siis annettu ja sitä olen parhaani mukaan käyttänyt, arvoja aina kuunnellen.

Varsinainen äidinkieleni on siis suomi, mutta 2016 suivaannuin niin silloisen hallituksen toimista, että vaihdoin äidinkieleni ruotsiksi. Kyse oli siitä, että Vaasan keskussairaalan statusta oltiin laskemassa ja silloiset hallituspuolueet ajattelivat, että Seinäjoki kyllä pärjäisi myös ruotsinkielisten kanssa.

Helsingin sanomatkin noteerasi kiukkuni ja hämmästyksekseni sain lehdestä lukea, ihan kuvan kera, seuraavan otsikon Vaasalaisvaltuutettu suuttui ja muutti äidinkielensä ruotsiksi päivystyssairaalapäätöksen vuoksi

No, kaikki me tiedämme miten "sairaalakamppailu" päättyi ja hyvä niin.

Mitä hyötyä taustastani on ehkä vuosien varrella ollut? Uskon, että se omalta osaltaan on vaikuttanut yhteistyöhön muiden puolueiden kanssa. Kieli on ollut jaettu ja luottamus siihen, että ajan aina tasavertaisesti kaikkien, myös suomenkielisten etua on ollut vahva. 

Voi olla, että aatemaailmani olisi voinut joiltain osin sopia toiseenkin puolueeseen mutta RKP oli - ja on - se sopivin minulle. Kootaan suurempi vaikuttaja ja sinne mahtuu myös tällainen itsepäinen, suomenkielinen duunariperheestä tuleva maailmanparantaja joka pitää puiden halaamisesta.

Siinä tarinani taipaleesta puoluepolitiikkaan.

Anne 

PS jos mietit minne sijoitun akselilla oikea-vasen ja konservatiivi-liberaali niin näin:

Vi behöver lägereldar

Äntligen har du somnat. Det tog lite längre än vanligt och det var nog mitt fel. Min telefon plingade och hade sig så du vaknade till ljudet. Men nu sover du.

Vet du Anton, mamma har senaste veckan tänkt mycket på lägereldar. Du vet såna vi brukar vara till då vi är ute och vandrar i skogen. En eld i mitten och så sitter människor runt elden och värmer sig. Kanske grillar korv. Kanske pratar lite med varandra. Även med främmande människor.

Det är något helande i den känslan. Värmen. Lugnet. Respekten för varandra.

Respekten för varandra är något jag saknar i världen just nu. Globalt. Och ibland i politiken helt lokalt.

Det känns ibland att det bara handlar om att övertyga andra om varför någon har rätt. För den som har rätt vinner. Eller? För vem vet vad som alltd är rätt? Det ena rätta för mig kan vara något annat för dig.

Men förra torsdagen fick jag uppleva en genuin känsla av att sitta runt en lägereld. Utan en fysisk sådan dock. Jag hade blivit inbjuden att komma med på en Dialogpaus om temat "den sociala tryggheten i Finland – nu och i framtiden".

Det var något befriande i att få sitta i en cirkel med ett gäng männisor från olika delområden i samhället. Titlar och meriter var bortskalade och vi satt där med bara våra förnamn.

Ingen avbröt. Alla lyssnade respektfullt på varandra. Och det var en harmonisk stämning i cirkeln.

Vi kom överens om att inte tala utåt om vad andra sagt. Men det man sagt själv får man dela. Jag ska inte dela vad jag sade men hellre vad jag kände. För jag kände. Kände så ögonen tårades.

Fick stiga ur cirkeln och samla mig. Tårka en tår eller två. Hann tänka att vad i hela friden ska nu deltagarna tänka om mig? Att jag inte kan kontrollera mig? Men så kände jag de accepterande blickarna. 

För det är okej att fälla tårar. Det är okej att visa sin sårbarhet.

Citerar mig själv från slutrundan vi gjorde. Om hur vi känt att jobba på det här viset?  "Känslan är tacksamhet, jättefint att ha fått sitta med här. Tänk om vi sku kunna göra politik på det här viset. Tänk om?"

Ja tänk om? Tänk om beslutsfattare i världen, det må vara globalt eller lokalt, mera kunde sitta runt lägereldar?

Jag tror bestämt världen skulle må lite bättre då.

Etik

Jag sitter på tåget och skriver. Tåget är lite sent. Snart kommer du och pappa och hämtar mig. Det ska bli skönt att se dig. Vi har ju inte setts på en vecka. Du har varit på boendet. Och jag på politik i tre dagar. 

Först möte vid social- och hälsovårdministeriet och sen i Björneborg. Eller rättare sagt Yyteri.

Styrelseordförandena för alla välfärdsområdena möttes upp i Yyteri. För att skapa en lägesbild om hur reformen framskrider. Vi hade också med oss ledande tjänsteinnehavare från både finansministeriet och social- och hälsovårdsministeriet. 

Människors tilltro till vården och omsorgen är i gungning. I Österbotten och hela landet. Det är oroande. Samtidigt visar mätningarna att de som använder servicen är mestadels mycket nöjda med den hjälp de får. 

Men det ligger misstro i luften. En hel del befogad med kanske också en del beroende på det allmänna diskussionsklimatet. Felfärdsområdet och allt det där.

Vet du, jag har senaste tiden funderat mycket på etiska val. Det har berott på val och beslut kring din mummi. Det har berott på val och beslut kring dig Anton. Kring din framtid. Svåra val.

Intressant är att samtidigt som jag på ett personligt plan funderat på etiska val så blev jag uppringd igår. Från social- och hälsovårdsministeriet. Jag blev inbjuden att komma med som medlem i Riksomfattande etiska delegationen inom social- och hälsovård, ETENE. Det hade blivit en ledig plats och nån hade tipsat mitt namn. Jag vet dock inte vem. 

Man har valt mig att representara ett så kallat brukarperspektiv. Och det har jag ju. Via dig Anton i över 18 år. Och numera också via mummi. 

Undrar du vad ETENE gör? Här från webben: 

"ETENEs verksamhet grundar sig på lagen om patientens ställning och rättigheter samt lagen om klientens ställning och rättigheter inom socialvården. Syftet med delegationens verksamhet är att främja patientens och klientens grundläggande rättigheter, människovärde, självbestämmande, likvärdighet, rättvisa samt gott bemötande och god vård och service inom social- och hälsovården.

Därutöver behövs även en etisk diskussion om ställningen för de personer som anlitar servicen samt om personernas delaktighet, ansvar, synlighet och roll samt den ökande användningen av teknologi, tekniska hjälpmedel och informationsteknik inom service och omsorg."

Så det kommer att handla om bevakning och etiska ställningsstaganden. Redan nästa vecka ska jag vara med på möte. Med ledande sakkunniga i ämnet. Det kommer att bli mycket intressant.

Och vet du var ETENE har på gång? En medbogarnenkät till befolkningen i hela landet. Enkäten kartlägger vilka principer som ska styra när man bestämmer vilka social- och hälsovårdstjänster som ska erbjudas

Ett enormt komplext ämne. Och frågorna är verkligen inte lätta att ta ställning till. Jag vet för jag svarade. Och så brukar det ju vara när man etiskt ska ta ställning. Inte alltid lätt. 

Det vad jag nu önskar är att så många som möjligt svarar på enkäten. Det är viktigt att vi får veta vad folket tycker och känner. 

Så du som läser: jag är tacksam om du tar lite tid och svarar på frågorna. Här Länk till mera information och enkäten

Tågets fart avtar. Vi är just framme i Vasa. Snart ses vi älskade unge.

Lupaan äiti ristiä käteni

Istumme keittiön pöydän ääressä. Olen siirtänyt tuolin niin, että pääset rollaattorisi kanssa helpommin pöydän ääreen. Keitän meille teetä. Teen leivät. Maalahden limppua joiden päällä on salaattia ja juustoa. Syöt tyytäväisenä. 

Annan sinulle lääkkeesi. Ihmettelet mistä ihmeestä ne olen saanut. Sanon; tuosta lukitusta laatikostahan ne otin. 

Sytytän meille kynttilän. Sen liekki lepattaa kauniisti. Olemme enimmäkseen hiljaa. Pari kertaa tosin kysyt missä olet? Kerron, että kotonamme. Kysyt miksi? 

Kerron, että olet kaatunut ja loukannut kätesi. Soitimme ambulanssin. Kävimme päivystyksessä, eikä sinun nyt ole hyvä olla yksin. Katsotaan miltä huomenna näyttää, josko hetken pärjäisit omassa kodissasi?

Mietit, tähänkö olemme tulleet? Tulleet siihen, että minä sinua hoidan? Vastaan, niin taitaa nyt olla eikä se haittaa. Nyt on minun vuoroni. 

Tuhahdat hieman itseksesi ja mutiset, että taidat lähteä Tohmajärvelle.

Tohmajärvellä oli sinun mummolasi. Siinä ihan Katri Helenan naapurissa. Kuulemma olette ihan pieninä lapsina leikkineet joskus yhdessä. 

Tohmajärveä muistelet usein. Kerrot, että se oli hyvä paikka lapsen olla. Ikävöit sinne.

Jatkamme teen juontia rauhassa. Kynttilä loistaa kauniisti. Katselen hiuksiasi. Ne ovat niin kauniin valkoiset. Nuorempana olit tumma. Tumma kuten minä. Muistelen kuinka monta kertaa olet kertonut, että Tohmajärven mummillasi oli valkoiset hiukset. Toivoit, että saisit samanlaiset. Toiveesi toteutui sinä äideistä parhain.

Otat tiukan katsekontaktin minuun. Sanot; lupaa minulle Anne että ristit kätesi ja kiität Jumalaa kun Hän minut täältä hakee pois. 

Kysyn; haluatko pois? Vastaat; haluan. Sanon sinulle, lupaanhan minä.

Katselet taas ihmetellen ympärillesi. Huomaan, että kiinnität katseesi joulukoristeisiin. Kysyt onko joulu jo ollut? Kerron ettei vielä. Vielä on hieman aikaa jouluun. Kysyn sinulta; äiti, etkö haluaisi kuitenkin vielä kokea joulun?

Silmiisi syttyy pieni pilke, hymyilet ja sanot kyllä. Joulun haluan vielä nähdä. Sanon, josko sitten odotetaan kätteni ristimistä vielä jonkin aikaa? Näin sovimme.

Olet äiti aina ollut tukeni ja turvani ja nyt livut pois. Pala kerrallaan. 

Roolit ovat vaihtuneet. Pesin tänään hampaasi. Harjasin valkoiset hiuksesi. Välillä ajattelen, että toiveesi saisi toteutua. Että pääsisit pois. Et halua itse tätä. Että häviät pala kerrallaan.

Joulun haluat kuitenkin kokea. Sanoit itse näin äiti. Eli josko kuitenkin vielä hetken odotamme sitä, että ristin käteni?

Mutta lupaan sinulla äiti; ajan tullessa sen teen. Kun aika on, ristin käteni ja kiitän Jumalaa siitä, että haki sinut, äideistä parhaimman pois. 

Vielä ei kuitenkaan ole sen aika. Eihän äiti?

Bradley Cooper och lady Gaga i Gamla Vasa och Antons änglar

Vi har just kommit hem från en promenad i regnet och blåsten. Dyblöta blev vi. Du gick och sjöng nästan hela vägen. Shallow sjöng du. Du sade att du var Bradley Cooper och att jag var lady Gaga. 

Du smekte mitt regnvåta hår och sade det var fint. Som lady Gagas.

Och så ville du att jag skulle sjunga med dig. Det gjorde jag. Så sjungandes med hög röst gick vi här i Gamla Vasa. Mest falskt tror jag.

En dam med hund mötte oss. Sade försiktigt hej tillbaka när du stannade henne, tog hatten av dig, nickade artigt och sade Bradley Cooper heter jag. 

Undrar vad folk tycker och tänker om oss när far fram här i vår värld?

En del brukar förläget titta bort. Andra ler tillbaka. Andra rör inte en min.

Jag vet att du blir fundersam på dem som inte hälsar tillbaka. Men jag tror ändå du inte bryr dig desto mer. Och vet du Anton, inte jag heller bryr mig. Inte mera.

För är det något du lärt mig så är det att lägga energin på det goda. Som på dem som hälsar. På dem som ler.

Varför vi sjöng Shallow? För att Facebook kom med ett minne fyra år tillbaka. Ett minne där du med din dåvarande assistent Lito sjöng just den sången. Vi tittade på videon om och om igen och du skrattade.

Jag är så oerhört tacksam över alla fina människor som varit i ditt och vårt liv Anton. Dagispersonal, assistenter, lärare, socialarbetare, vårdare som kommit hem till oss, läkare av olika sorter, olika terapeuter, personal på intervall och boenden. 

Om nån av er, som jag brukar kalla Antons änglar, råkar läsa detta brev vill jag säga dig: du ska veta att du gjort ett oförglömligt minne hos Anton. Han på riktigt minns så gott som er alla. Kanske autismen gör att minnet är så gott?

Du ska också veta att du finns i mitt hjärta. Utan hjälpen vi fått skulle jag ha knäat. Om jag inte vetat att goda människor tar hand om Anton hade jag rämnat.

Många av er har sett mina tårar. Tårar av trötthet. Tårar av glädje. Men mest kanske tårar av att jag helt enkelt bara blivit så rörd. 

Rörd över att det finns människor som väljer att vilja jobba med dig. Med oss. 

Tack för att du varit med på vår resa här i landet Annorlunda. Du är guld värd.

Vad händer oss vuxna?

Jag går genom kyrkparken. Har just avslutat ett telefonsamtal med en vän. Ett samtal om livet. Lite om döden också. Om föräldrar. Om att vara förälder.

Det lyser i ditt fönster Anton. Din pappa är där med dig.  Jag ser ditt huvud guppa upp och ned. Upp och ned. Upp och ned. Det är för att du sitter på din gympaboll när du tittar på TV. Att sitta på den lugnar dig lite. 

Jag tänker på dagen som gått. På vad som händer oss människor när vi i ilskan spyr ut hemskheter om andra människor.

Senaste dygnet har jag gjort en anmälan till polisen om en kommentar på sociala medier som jag tolkade uppmana till våld. Inlägget gällde inte mig men valde att anmäla ändå. För det är helt enkelt inte okej.

Jag har också med min mamma och Anton suttit på ett ställe och druckit kaffe. I bordet intill satt män och talade om hur ofantligt dåligt skött hela välfärdsområdet är. Allt var minst sagt åt helvete (i ett läge då patient- och klientnöjdheten till servicen är på mycket god nivå, tack var otrolig personal). 

Lyssnade stilla på hur vi beslutsfattare inget är värda och "pitäisi viedä saunan taakse". 

De visste inte om min roll där de satt och talade. Det jag kan berätta är, att tonen blev betydligt beskedligare då jag vänligt presenterade mig, berättade om min politiska roll, tog mamma och Anton i armkrok för att gå och sade kiitos, terveiset tulivatkin nyt sitten suoraan perille. 

Skamsna blickar sänktes mot bordet.

Det som oroar mig på riktigt är tonen i samhällsdebatten. Oron förstår jag. Den delar jag. Men att bara komma med beskyllningar eller till och med hot mot tjänsteinnehavare eller oss politiker som försöker hitta lösningar i en situation som är extremt utmanade känns fel. 

De löses nämligen inte enbart av att "avskaffa byråkraterna", och PS vi minskar nu kraftigt på förvaltningen så efter denna omgång av samarbetsförhandlingar är det kortet använt.

Förr förundrades jag över människors anonyma kommentarer på olika plattformer. Tänkte då att ja, det är väl lätt att spy ur sig då man inte behöver göra det med sitt eget namn eller eget ansikte. Det jag nu märker är att människor på sociala medier också kommenterar fränt med eget ansikte. Med eget namn. 

Bra att det är öppet, ja visst. Men skulle man tala i samma ton om det var öga mot öga?

Vi talar mycket om ungas psykiska illamående och sociala mediers inverkan på den. Vi talar om hur det påverkar måendet när unga av och an blockerar varandra när de inte är sams. Vi talar om hur normaliserat det blivit att i de olika kanalerna frysa ut någon. Hur normaliserat det blivit att tala fräckt om andra. Hur vanligt mobbning på nätet är. 

För det är ju så lätt då det "inte är på riktigt" och inte sker i verkliga livet. Men verkliga livet sker också delvis i de olika kanalerna. Det är verkliga ord som påverkar verkliga människor och inte undra på att allt fler av våra unga mår dåligt.

Det jag förundras än mera över är vi vuxna och den modell vi ger de unga. Hur ska vi av dem kunna förvänta oss sakligt beteende på nätet om vi vuxna inte själv klarar av det? 

Kanske vi behöver mera möjligheter till möten mellan oss människor? Möten där vi ser varandra i ögonen och där vi kan lyssna in varandra? Jag vet inte.

Men det jag vet är det finns en sanning i Gandhis "be the change you want to see". 

Med de orden avslutar jag detta brev från landet Annorlunda och lovar mig själv att oavsett vad sakligt bemöta vad än som kommer.