Bradley Cooper och lady Gaga i Gamla Vasa och Antons änglar

Vi har just kommit hem från en promenad i regnet och blåsten. Dyblöta blev vi. Du gick och sjöng nästan hela vägen. Shallow sjöng du. Du sade att du var Bradley Cooper och att jag var lady Gaga. 

Du smekte mitt regnvåta hår och sade det var fint. Som lady Gagas.

Och så ville du att jag skulle sjunga med dig. Det gjorde jag. Så sjungandes med hög röst gick vi här i Gamla Vasa. Mest falskt tror jag.

En dam med hund mötte oss. Sade försiktigt hej tillbaka när du stannade henne, tog hatten av dig, nickade artigt och sade Bradley Cooper heter jag. 

Undrar vad folk tycker och tänker om oss när far fram här i vår värld?

En del brukar förläget titta bort. Andra ler tillbaka. Andra rör inte en min.

Jag vet att du blir fundersam på dem som inte hälsar tillbaka. Men jag tror ändå du inte bryr dig desto mer. Och vet du Anton, inte jag heller bryr mig. Inte mera.

För är det något du lärt mig så är det att lägga energin på det goda. Som på dem som hälsar. På dem som ler.

Varför vi sjöng Shallow? För att Facebook kom med ett minne fyra år tillbaka. Ett minne där du med din dåvarande assistent Lito sjöng just den sången. Vi tittade på videon om och om igen och du skrattade.

Jag är så oerhört tacksam över alla fina människor som varit i ditt och vårt liv Anton. Dagispersonal, assistenter, lärare, socialarbetare, vårdare som kommit hem till oss, läkare av olika sorter, olika terapeuter, personal på intervall och boenden. 

Om nån av er, som jag brukar kalla Antons änglar, råkar läsa detta brev vill jag säga dig: du ska veta att du gjort ett oförglömligt minne hos Anton. Han på riktigt minns så gott som er alla. Kanske autismen gör att minnet är så gott?

Du ska också veta att du finns i mitt hjärta. Utan hjälpen vi fått skulle jag ha knäat. Om jag inte vetat att goda människor tar hand om Anton hade jag rämnat.

Många av er har sett mina tårar. Tårar av trötthet. Tårar av glädje. Men mest kanske tårar av att jag helt enkelt bara blivit så rörd. 

Rörd över att det finns människor som väljer att vilja jobba med dig. Med oss. 

Tack för att du varit med på vår resa här i landet Annorlunda. Du är guld värd.

Vad händer oss vuxna?

Jag går genom kyrkparken. Har just avslutat ett telefonsamtal med en vän. Ett samtal om livet. Lite om döden också. Om föräldrar. Om att vara förälder.

Det lyser i ditt fönster Anton. Din pappa är där med dig.  Jag ser ditt huvud guppa upp och ned. Upp och ned. Upp och ned. Det är för att du sitter på din gympaboll när du tittar på TV. Att sitta på den lugnar dig lite. 

Jag tänker på dagen som gått. På vad som händer oss människor när vi i ilskan spyr ut hemskheter om andra människor.

Senaste dygnet har jag gjort en anmälan till polisen om en kommentar på sociala medier som jag tolkade uppmana till våld. Inlägget gällde inte mig men valde att anmäla ändå. För det är helt enkelt inte okej.

Jag har också med min mamma och Anton suttit på ett ställe och druckit kaffe. I bordet intill satt män och talade om hur ofantligt dåligt skött hela välfärdsområdet är. Allt var minst sagt åt helvete (i ett läge då patient- och klientnöjdheten till servicen är på mycket god nivå, tack var otrolig personal). 

Lyssnade stilla på hur vi beslutsfattare inget är värda och "pitäisi viedä saunan taakse". 

De visste inte om min roll där de satt och talade. Det jag kan berätta är, att tonen blev betydligt beskedligare då jag vänligt presenterade mig, berättade om min politiska roll, tog mamma och Anton i armkrok för att gå och sade kiitos, terveiset tulivatkin nyt sitten suoraan perille. 

Skamsna blickar sänktes mot bordet.

Det som oroar mig på riktigt är tonen i samhällsdebatten. Oron förstår jag. Den delar jag. Men att bara komma med beskyllningar eller till och med hot mot tjänsteinnehavare eller oss politiker som försöker hitta lösningar i en situation som är extremt utmanade känns fel. 

De löses nämligen inte enbart av att "avskaffa byråkraterna", och PS vi minskar nu kraftigt på förvaltningen så efter denna omgång av samarbetsförhandlingar är det kortet använt.

Förr förundrades jag över människors anonyma kommentarer på olika plattformer. Tänkte då att ja, det är väl lätt att spy ur sig då man inte behöver göra det med sitt eget namn eller eget ansikte. Det jag nu märker är att människor på sociala medier också kommenterar fränt med eget ansikte. Med eget namn. 

Bra att det är öppet, ja visst. Men skulle man tala i samma ton om det var öga mot öga?

Vi talar mycket om ungas psykiska illamående och sociala mediers inverkan på den. Vi talar om hur det påverkar måendet när unga av och an blockerar varandra när de inte är sams. Vi talar om hur normaliserat det blivit att i de olika kanalerna frysa ut någon. Hur normaliserat det blivit att tala fräckt om andra. Hur vanligt mobbning på nätet är. 

För det är ju så lätt då det "inte är på riktigt" och inte sker i verkliga livet. Men verkliga livet sker också delvis i de olika kanalerna. Det är verkliga ord som påverkar verkliga människor och inte undra på att allt fler av våra unga mår dåligt.

Det jag förundras än mera över är vi vuxna och den modell vi ger de unga. Hur ska vi av dem kunna förvänta oss sakligt beteende på nätet om vi vuxna inte själv klarar av det? 

Kanske vi behöver mera möjligheter till möten mellan oss människor? Möten där vi ser varandra i ögonen och där vi kan lyssna in varandra? Jag vet inte.

Men det jag vet är det finns en sanning i Gandhis "be the change you want to see". 

Med de orden avslutar jag detta brev från landet Annorlunda och lovar mig själv att oavsett vad sakligt bemöta vad än som kommer.

Mamma håll i handen

Vi går i kyrkskogen, eller trollskogen som du brukar säga. Det börjar skymma. Här behöver vi inte akta oss för bilar, så jag kan blunda mellan varven. Blundar för att jag är trött. 

Jag låter ögonen vila och fötterna följa stigarna jag trampat sen jag var barn. Tänker på dagen som varit. Än är.

Vet du Anton det har varit en så märklig dag. Helt gälin som jag brukar säga. 

Morgonen började med att vi inte hade varmt vatten. Vi fick låta det vänta till efter jobbet. Eller jag har ju egentligen inte jobbat idag. Utan varit i mitt andra uppdrag. Den som styrelseordförande.

Jag, vår välfärdsdirektör Kinnunen och Heikki Kaukoranta har varit på besök till Närpes. Bekantat oss med olika enheter. Allt från en ny intervallenhet för barn med funktionsnedsättning, till ett psykosocialt boende och enheter som jobbar med äldre och och sote-centralen.

Jag har träffat så fantastisk personal. Motiverad personal. Personal som jag vet gör sitt bästa för regionens invånare. Gammal som ung. Bilden nedan tog jag från ett av ställen vi besökte.

När vi körde mot Närpes hvc för att träffa personal som jobbar med tjänster för äldre plingade min telefon till. Det hade kommit ett textmeddelande. Ett meddelande från en sjukskötare.

Min mamma, din mummi, har ju ätit så mycket mindre på sistone. Något som jag oroat mig för. Jag har fått slänga bort mycket av maten som matservicen hämtat. I meddelandet berättade en av de fantastiska vårdarna som jobbar med henne att nu vet vi varför. Hon hade varit och kollat till mamma just under hennes lunchtid.

Hon har inte ätit ordentligt de senaste veckorna för att hon inte mera kan använda mikron. Hon vet inte mera hur man gör. Vet inte vilka knappar man ska trycka på. 

Jag inser att nu har ännu en förmåga gått förlorad. Tårarna kommer. Tänker på vilken är den följande? Den att hon inte mera kan ringa mig? Eller att hon inte kan svara då jag ringer henne?

Där sitter jag i bilen ned högsta ledningen, på väg att möta människor som jobbar med just minnessjuka. Minnessjuka som min mamma. 

Hon, Marina, sitter i baksätet och sätter handen på min axel. Tröstar mig med värme. Heikki säger några tröstande ord.

Vi kommer till parkeringen och jag torkar tårarna. Lyfter huvudet och biter mig i kinden. Redo för att möta personalen. 

Jag lyssnar på dem och åter igen känner jag en ödmjuk tacksamhet att de och alla andra som jobbar hos oss finns. 

Jag tror ingen märker att jag just fällt tårar för min egen mamma.

Väl hemma var det dags att ta itu med mysteriet med varmvattnet. Mysteriet löstes när jag gick till källaren. Från systemet för fjärrvärmen rann vatten på källargolvet. Jag vred av vattnet, ringde Vasa elektriska och din pappa och sen blev det att jaga rörmokare. Som kommer i morgon. Så vi får nu vara utan varmt vatten tills dess.

I samma veva missade jag Vasa stadsfullmäktiges möte. Pappa skulle vara med dig Anton medan jag är på möte. Men nu blev det istället att han fixade i källaren med vattnet och du och jag gjorde det vi brukar.

Och det vi brukar göra är att gå här i skogen. Trampa de trygga stigarna. Det skymmer nu och medan jag blundar mina trötta ögon för en stund säger du "Mamma, håll i handen".

Jag tar din hand i min och vi fortsätter vandringen. Hand i hand.

Medan vi går där tänker att jag att dina ord just nu för mig symboliserar så mycket. Jag håller dig i handen samtidigt som jag jag håller på att släppa taget lite. Du är numera på boende varannan vecka. Får öva dig på att inte alltid hålla min hand.

Dina ord "Mamma håll mig i handen" för också mina tankar till min egen mamma. Anna-liisa heter hon. Medan jag sakta håller på att lätta på handtaget till dig Anton behöver mummi alltmera att jag håller henne i handen.

Samtidigt som jag så ofta själv tänker; oj om jag kunde hålla mamma i handen och prata som vi brukade förr. Då när det var hon som bar mig. Då när det var hon som peppade mig att fortsätta med politiken. Då när det var hon som sade att jag kommer att klara av att vara en bra mamma för er barn.

Men hon höll mig i handen i närmare 50 år och nu är det min tur. 

När vi gått hem genom den skymmande skogen ser jag att jag fått ett meddelande via messenger. Ett meddelande av en för mig främmande människa. Hen skriver att jag nog inte vet något om verkligheten som beslutsfattare. Att man borde halvera våra arvoden och att jag borde möta människor som på riktigt vet hur det är.

Jag brukar svara på dessa meddelanden. Förklara om varför vi tvingas göra som vi gör men också om att vi alla, beslutsfattare som tjänstemän, gör vårt bästa och söker lösningar för att vi tillsammans ska klara av att ta hand om våra invånares vård, omsorg och räddningstjänster.

Men idag svarar jag inte. Hen får vänta tills imorgon eller åtminstone tills vi har fått varmvatten igen.

För det jag vill svara hen är att jag förstår oron. Jag tar den på allvar. Och jag antar det är oro som ligger bakom de arga orden. Men samtidigt vill jag också förmedla fakta. Och jag vill förmedla hopp. För det är precis det vi alla, du och jag, behöver. Hopp om att vi  tillsammans ska möta de utmaningar vi har. Hopp om att vi ska klara av att ta hand om dem som mest behöver det. 

Hopp för barn och unga.

Hopp för familjerna.

Hopp för sjuka.

Hopp för de äldre.

Hopp för personalen.

Hopp för de oroliga.

Hopp om framtiden. 

Det är det jag vill förmedla till hen som skrev.

Är det något jag varmt kan rekommendera att läsa som a) förmedlar fakta och b) ger insikter är två följande texter från senaste tiden i Vasabladet. Den ena är en ledare skriven av Anna Souranderoch den andra en kolumn av Ari Sundberg

Säger spegeln att det är dags att sluta med politiken?

Jag märker att mina brev från landet Annorlunda oftast skrivs här från soffan när jag nattar dig Anton. Jag sitter här med datorn i famnen, tänker på dagen som gått. Du sjunger sakta för dig själv en vaggvisa, vyssan lull. Och jag fäller mer än en tår.

Tårarna rinner inte för första gången idag. 

Medan du var din sista dag på Aada & Isla, boendet för barn med funktionsnedsättning, var jag och skötte mummi. Idag var hon sämre än på länge. Visste inte var hon bor, kände inte igen sitt eget hem. Hon förstod inte vems kläder hon hade på sig. Och när jag tittade i kylskåpet märkte jag att hon ätit dåligt. Det blev att kasta bort tre matportioner som kommit med matservicen. Den omtalade varma maten. Hon har fått den varma men vad hjälper det om man inte minns att äta? Där och då rann dagens första tårar. På måndag ska jag kontakta vården.

Efter att jag fick din mummi att äta hastade jag iväg till Maxmo. Där var en demonstration. 300 människor som vill demonstrera för att vi på Österbottens välfärdsområde ska behålla Marielund.

Jag pratade med fler. Lyssnade. Kramade orolig anhörig. Talade i megafon. Gav intervjuer.

Men jag lovade inget. För det kan vi inte i detta skedet. Enda jag kan göra är att ta oron på allvar.

Det jag kan lova är att vi beslutsfattare tillsammans med tjänsteinnehavarna gör vårt bästa för att hitta lösningar. Lösnigar för våra äldre men också för barn och unga. Vi måste ta hand om våra äldre, men systemet kommer att måsta ändras. Och det beror inte bara på ekonomin, utan också på tillgången till personal. 

Vet du Anton, om vi skulle fortsätta som hittillls (vilket många tänker och tror vi borde) så sägs det att hälften av våra ungdomar borde utbilda sig till vården. En omöjlig ekvation som tvingar oss att tänka i nya banor. Och det är det vi nu gör. Allt för att systemet inte ska krascha helt.

Men vi kan inte glömma våra barn och unga heller. Speciellt då vi satsar minst i landet på just dem. Och jag vet att de inte mår så mycket bättre än unga och barn annanstans i landet.

Det skrivet vill jag understryka att jag inte vill sätta grupper mot varandra. Vi vinner inget på det. Men vi måste också se på fakta och orka lyfta även deras röst som kanske inte själv orkar eller kan. Som barnen som far illa. Som unga som mår så dåligt så de skär sig. Som föräldrar som är så utmattade att de inte orkar ta hand om sina barn. 

De ordnar inte demonstrationer nu. Kommer knappast att göra det framöver heller. De orkar inte,

Du har slutat sjunga nu Anton. Du har somnat. Jag fortsätter att fundera på dagen som varit. På spegeln jag fick i Maxmo. På den står det: hur täcks ni se er i spegeln beslutsfattare? Spegeln är nu i förvar i vårt garage. Där ska den få vara som ett minne från dagen.

Jag har alltid sagt att den dag jag inte kan se mig i spegeln som beslutsfattare så slutar jag. Jag tittade mig i spegeln jag fick och konstaterade: än är det inte dags att sluta.

Det finns för mycket att jobba för ännu

Du ligger i din säng, håller på att somna. Du har lite läten för dig mellan varven. Snart somnar du nog tänker jag.

Själv sitter jag i soffan och skriver mitt brev. Du ler sömnigt när jag tittar in till dig. Det är dessa stunder jag kan skriva. När du varvat ner och inte kräver 100% närvaro. Som en virvelvind är du i vaket tillstånd.

Du var lite orolig ikväll. Det var för att jag varit borta. Du brukar reagera på sådant. Vet du Anton vad mamma varit på? Jag var och träffade styrelseordföranden från välfärdområdena. Vi hade också med oss typer från ministerierna.

Vi pratade om social-och hälsovården. Också om räddningstjänsten. Service du och vi använder nästan varje dag, förutom räddningstjänsten då. Fast minns du hur du din första skoldag lyckades få brandkåren till skolan?

Du tycker ju om att trycka på knappar och som den virvelvind du är, slapp du att trycka på brandlarmet. Du lär ha varit mäkta imponerad när brandmännen kom. Skolpersonalen kanske inte var lika glada.

På mötet pratade vi om hur reformen framskrider i hela landet. Att det går bättre än den offentliga debatten ger sken av. Men vi pratade också om de enorma utmaningar vi har. Inte bara ekonomin utan även personalbristen. 

Det kommer inte att finnas tillräckligt med vårdare att ta hand om alla som behöver om vi inte ändrar på strukturerna och satsar på förebyggande.

Och deras antal som behöver vård och omsorg växer. Speciellt de äldre. De äldre som varit med och byggt vårt välfärdssamhälle.

Men också sådana som du behöver vård och omsorg. Barn och unga i nöd behöver det. Missbrukare behöver det. Sjuka behöver det. Utslagna behöver det. Listan kunde förlängas.

Ibland har jag Anton tänkt att jag slutar med politiken. Det tar tid. Det tar energi. Och ibland blir man dessutom nedskälld.

Senast för nån vecka sedan tänkte jag tanken: är det värt det? Jag gick i kyrkparken här intill, fällde en tår då jag var så upprörd i ett ärende och tänkte tanken: är det värt det?

Men samtidigt som tanken kom, visste jag att det går över. Att jag inte är redo än. Det finns för mycket att jobba för ännu. 

Så jag torkade tåren, lyfte hakan och ringde ett till samtal som skulle föra ett ärende vidare.

Så ja Anton, mamma kommer ännu att fortsätta med politiken och jag har anmält mitt intresse att ställa upp som kandidat. Tiden visar hur det sedan går.

PS har i helgen också fått träffa kompetenta, drivna, smarta och helt fantastiska sfp-kvinnor som också vill vara med och vara samhälssbyggare. Det om något gav en extra knuff till att fortsätta.

18 år

Du har just somnat. Men jag sitter ännu kvar i soffan där vi nattar dig. Jag tittar på dig. Hjärtat smälter.

Du var trött när du kom från boendet. Gick lite på extra varv. Det brukar du göra om det har varit spännande. Och idag var det spännande. Du firades på ditt deltidsboende. Firades för att det är din 18-årsdag. 

Jag tänker på de gångna åren. Tänker på när du föddes. Vet du Anton, det tog hela 29 timmar innan du gick med på att komma till denna värld. Nästan som om du vetat att det inte kommer bli helt lätt i den. Och sen den dagen, då för 18 år sedan, har mitt liv aldrig blivit som förr.

Nu ändras vårt gemensamma liv igen. Du tar små steg som leder dig mot ett liv där inte jag - eller din pappa - är med hela tiden. Så gör man när man blir vuxen. Även du, fast du mera är som en två-tre -åring. 

Mitt lilla mammahjärta bävar lite för det. Jag kan ibland bli riktigt rädd då jag på nyheter hör om ställen som inte tar bra hand om såna som dig.

Vet du Anton, det är inte lätt för mig. Och jag vet att det inte heller är lätt för dig. Men tillsammans ska vi klara det. Och än är inte tiden inne för heltidsflytt. Än är du mest hemma. Sen, när tiden är mogen tar vi de följande stegen.

För jag måste lita på att det kommer bli bra. Och du känner nog mig Anton. Jag kommer som en lejonmamma vakta och se till så det blir bra. Det lovar jag dig.

Men det är inte idag. Idag är det din födelsedag. Och idag har du firats och kalas med det sedvanliga gänget har vi om en par veckor. Det brukar vara, vid sidan av julen, den viktigaste dagen för dig.

Oj Anton! Du kom att ändra hela mig. Du kom att ändra mitt sätt att se på världen. Du kom att påverka mina värderingar. Du kom att ge mig mod att än mera stå på deras sida som behöver någon att tala för dem. Det är jag dig evigt tacksam för.

Jag har sagt det förr och säger det åter: du må fattas en kromosombit. Den är gömd i mitt hjärta och tillsammans är vi hela. Du och jag min älskade unge.

"Du borde skämmas"

Du håller på att somna in. Jag sitter i soffan och väntar din andning ska bli djupare. Du vill inte att jag ska gå än.  

Jag hann inte se mycket av dig idag. Tyvärr. Det blev först kvällsjobb, fick träffa företagare och fundera på hur stöda deras mående. Vi vet att företagare har det tufft idag och många kanske inte mår så bra. Försöker hjäpa till på ett hörn där. 

Efter den träffen blev det att svara på mejl och ringa samtal. Samtalen och mejlen handlade inte om jobbet. De handlade om politiken. 

Läste om hur jag borde skämmas. Om hur jag inte kan veta något om verkligheten. Om hur jag inte är att lita på eller att jag inte vet vad jag besluter om. Om hur jag sitter på höga hästar och borde avsäga mig allt vad politiska arvoden heter. 

Sådant har jag läst. Och det är okej. Ingår i uppgiften som styrelseordförande så att säga. Den som sig i leker ger ska leken tåla och allt vad det nu heter. 

Du kan inte läsa Anton, och just idag kanske det är bra. För jag vet att du inte skulle känna igen mig, din mamma, i detta. De som skrivit och är arga har tyvärr inte en helhetsbild om vad det det handlar om eller hur det gått till. Jag ska försöka förklara.

Samkommunen för Österbottens välfärdsområde harmoniserade 2022 så kallade flitpengar. Flitpengar som kanske också du Anton en dag kan få. Pengar du kanske kan få för att sortera muttrar. Pengar du kanske kan få för att plocka skräp. Än gäller det inte dig och tiden visar hur det blir med den biten.

Det jag vet är att samkommunens styrelse på basen av beredning godkände harmoniseringen 2022. I den styrelsen satt inte jag.  Det jag också vet är att ingen avsiktligt i den styrelsen varit ute för att sänka någons flitpeng.

Nå, vad har då jag eller styrelsen för Österbottens välfärdsområde med detta att göra i och med att beslutet om harmoniseringen tagits i samkommunens styrelse? 

Jo, på så vis att handboken uppdaterats då Eskoo och Kårkulla 2023 kom med i Välfärdsområdet, och den handboken innehåller nivåerna på flitpengen. Den har vi godkänt ja. Tyvärr har vi inte i den kunnat ta del av att det i praktiken för en del betytt en sänkning. Nivåerna har varit mellan 1€ och 12€ och 2€ har den varit för Vasabor redan länge.

Ingen, absolut ingen, har varit i kontakt med mig om att det betyder en sänkning. Skulle jag vetat det skulle jag ha agerat. Det tror jag de som känner mig vet. Men nu är det många som inte känner mig och verkar göra sina egna tolkningar. 

Och det är okej. Ingår i uppgiften.

Jag har alltid lovat att göra politik ärligt. Märker vi att något gått snett ska vi vara beredda att tänka nytt. Nu märkte vi att det gått snett och är beredda att tänka nytt. Redan nästa måndag gör vi det.  

Jag har inte svårt att medge att en miss skett. Även beslutsfattare är människor och gör missar. Denna miss var sådan att vi inte förutsåg den. 

Citerar mig själv: "den gick under radarn".

Men ingen, absolut ingen, i styrelsen har godkänt handboken med nivåerna på flitpengen som en sparåtgärd eller att den skulle sänkas för någon. Och nu när det visade sig att det för en del betyder en sänkning tar vi upp det på nytt och begär mera information.

I min värld är det det rätta att göra oavsett att jag vet att att det kan tolkas som att vi inte vetat vad vi beslutat om eller att vi försöker rentvå oss.

Med handen på hjärtat kan jag säga att så inte är fallet. Både jag som beslustfattare och högsta ledningen vill ta upp ärendet. 

Och det vill vi göra tillsammans.

Det sagt så bär vi givetvis ansvar. I min värld betyder det att vi ärligt och hoppeligen i en samhällsbyggande dialog tillsammans ska kunna utveckla samhället. För det är precis så starkt som det tar hand om sina mest sårbara medlemmar. 

Nu andas du djupt Anton. Du har somnat. Och mamma har skrivit denna lilla text och tagit några samtal till. Det är knappast många som läser den här texten. Men kanske någon. Och den som läser kanske får en infallsvinkel till.