Du har varit hemma från skolan idag. Förmiddagen med mig. Eftermiddagen med pappa. Inget värre än snuva.
Energi har du haft som vanligt, trots förkylningen. Ingen feber, så jag beslöt att ta med dig till minnesstunden för dem som dött på grund av droger.
För mig var det nu sjuttonde gången. För dig andra. Du kommer ihåg förra året, att det bjöds på saft och bulle efteråt.
Vi kommer till kyrkparken bland de sista. Du vill skaka hand med dem du träffar. Frågar: vad heter du? Och svarar artigt att du heter Anton.
Minnesstunden börjar. Men du är orolig. Drar mig i handen, vill iväg till saften och bullarna. Förstår inte riktigt varför vi samlats.
Vi vandrar runt lite, i utkanten av parken. Nickar till bekanta. De nickar vänligt tillbaka.
Till slut går vi och lägger ned ljuset. Ett ljus för de människor jag under åren fått vandra en bit med. Men som drogerna skördat. Ett ljus för de anhöriga. För vännerna. För dem som förlorat en kär.
Vi stannar och byter några ord med bekanta. Många av dem har haft ett tuffare liv en många av oss. En del av dem har gått igenom ett helvete. En del går kanske fortfarande. Ändå ler de mot dig.
Vi går till saften och bullarna som du så väntat på. Ingen stirrar på dig. Möjligen några nyfikna blickar när de hör dig stamma.
Vi kör hem. Och jag tänker: med dessa människor är vi trygga. Ingen av dem vill dig illa. Ingen av dem stirrar på dig med avsmak. Det gör ibland normalstörda människor. För inte så länge sedan fick jag höra att du är missbildad...
Det kan bero på att en del av dem vi idag träffat själv fått föraktfulla blickar. De har en annan förståelse för "det annorlunda". De har kanske själv nångång kännt sig annorlunda. Utanför.
Nu ligger du i sängen och sover. Med en tomteluva på huvudet. När jag nattade dig sade du: mamma. mamma, mamma, mamma, mamma snälla flickor och pojkar idag. Jag svarade dig: Ja, det var de.
Och jag tänker för en stund på alla de människor jag fått vandra med en stund. En del av dem inte mera här. Men nog i mitt minne.
"Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst." Hjalmar Söderber, Doktor Glas, 1905
