Jag har i helgen träffat en massa fina & tuffa mammor och pappor. På lördag hade Kårkulla omsorgsbyrå ordnat med familjedag på Stundars. Vädret var fint och stället är ju bara ljuvligt! Ungarna fick rida och det är pop för Anton och Anni. I dag har vi varit på jumppa för specialbarn och senare blev det ridning igen. Nu var det Leijonaemot som stod för arrangemanget.
Jag känner ingen av dessa föräldrar mer än att vi träffats några gånger. Vet inte efternamnet på alla, vad de jobbar med eller var de bor. Ändå är det så att vi har ett osynligt band mellan oss. Vi har något större än materiella ting som förenar oss. Vi har alla genom våra barn mött livets tuffare sidor.
Många av oss har sett döden i vitögat. Vi har sett våra barn kämpa för sitt liv. Många av oss har kämpat för våra barn mer än vi någonsin anade att vi hade krafter till. Det sägs att man blir lite av en Lejonförälder då!
Det är något mystiskt som händer med en när man ställs inför faktum att livet för alltid kommer att vara annorlunda. Själv känner jag att jag ändrats på de flesta plan i livet.
Det kan ibland vara svårt att på ett djupare plan känna sig förstådd av "normalstörda", när det gäller vandringen här i landet Annorlunda. Men i sällskap av "lejonföräldrar" känner jag att förståelsen finns. De vet, de förstår, de dömer inte... Det finns bara en varm gemenskap som omringar en.
Det är kanske inte precis varje sekund av dygnet ett privilegium att vara en Lejonmamma. För visst rymmer dygnet tuffa stunder, o ja! Men ändå, i dag igen (som by the way inte varit en lätt dag med A) känner jag en djup tacksamhet över att få uppleva detta. Jag har sagt det förr och kommer troligen att upprepa det resten av mitt liv: jag skulle för inget i världen byta ut mitt liv.