söndag 30 september 2012

Lejonföräldrarna

Jag har i helgen träffat en massa fina & tuffa mammor och pappor. På lördag hade Kårkulla omsorgsbyrå ordnat med familjedag på Stundars. Vädret var fint och stället är ju bara ljuvligt! Ungarna fick rida och det är pop för Anton och Anni. I dag har vi varit på jumppa för specialbarn och senare blev det ridning igen. Nu var det Leijonaemot som stod för arrangemanget.



Jag känner ingen av dessa föräldrar mer än att vi träffats några gånger. Vet inte efternamnet på alla, vad de jobbar med eller var de bor. Ändå är det så att vi har ett osynligt band mellan oss. Vi har något större än materiella ting som förenar oss. Vi har alla genom våra barn mött livets tuffare sidor. 

Många av oss har sett döden i vitögat. Vi har sett våra barn kämpa för sitt liv. Många av oss har kämpat för våra barn mer än vi någonsin anade att vi hade krafter till. Det sägs att man blir lite av en Lejonförälder då! 

Det är något mystiskt som händer med en när man ställs inför faktum att livet för alltid kommer att vara annorlunda. Själv känner jag att jag ändrats på de flesta plan i livet. 

Det kan ibland vara svårt att på ett djupare plan känna sig förstådd av "normalstörda", när det gäller vandringen här i landet Annorlunda. Men i sällskap av "lejonföräldrar" känner jag att förståelsen finns. De vet, de förstår, de dömer inte... Det finns bara en varm gemenskap som omringar en.

Det är kanske inte precis varje sekund av dygnet ett privilegium att vara en Lejonmamma. För visst rymmer dygnet tuffa stunder, o ja! Men ändå, i dag igen (som by the way inte varit en lätt dag med A) känner jag en djup tacksamhet över att få uppleva detta. Jag har sagt det förr och kommer troligen att upprepa det resten av mitt liv: jag skulle för inget i världen byta ut mitt liv.

onsdag 26 september 2012

Funderingar kring sökorden "jag orkar inte ta hand om mitt barn"

Jag brukar med jämna mellanrum kolla med vilka sökord människor hittar hit till bloggen. Överlägset vanligaste är Anne Salovaara-Kero och Mamma Annorlunda. Ok så.

Men på tredje plats kommer sorgligt nog sökord som:
  • jag orkar inte ta hand om mitt barn
  • jag orkar inte med min bebis
  • jag orkar inte med mina barn
Att dessa sökord kan leda hit beror givetvis på att jag skrivit ett inlägg med just den rubriken. Här kan du läsa vad jag i tiderna skrev kring just detta.

Det som slår mig är att jag dagligen får flera besökare hit som tampas med just de känslorna. Känslan av att vara på bristningsgränsen. Känslan av att inte räcka till som mamma. En tärande känsla kan jag intyga!

Det är väldigt tabubelagt för en mamma, förälder, att högt säga att man inte orkar mera. Det innebär ett slags misslyckande i föräldraskapet. En god mor ska ju alltid orka! Orkar du inte är du inte en bra mamma... Därför är det säkert lättare att "googla sig fram" i denna känsla, se vad andra kanske skrivit om det eller hitta ett chatforum där man anonymt kan ventilera sina känslor.

Jag önskar att det skulle vara mindre tabubelagt att högt kunna tala om sitt mående. Utan att bli stämplad. Utan att människan ska behöva känna sig mindre värd för att han/hon just nu har det tungt. Tränger man undan sina känslor har de en tendens att senare ändå poppa upp.

Oberoende orsakerna till varför en del föräldrar ibland inte orkar tycker jag att samhället behöver bli bättre på att se signalerna på trötthet, lyssna till föräldrar och erbjuda hjälp och stöd i ett så tidigt skede som möjligt. Det är mångfalt billigare att förebygga utbrändhet eller depression än att i ett senare skede vårda den inom den dyra specialsjukvården. Samhällets strukturer behöver stöda familjerna på ett förebyggande sätt. Det är vad samhället kan göra.

Sedan tycker jag också att var och en av oss kunde vara till stöd. Hur bemöter vi varandra? Ser vi (och vågar och vill vi) se hur våra medmänniskor mår? Har vi tid att erbjuda ett lyssnande öra? Har vi tid att ta den trötta mammans barn ut till parken medan hon vilar ut? Jag påstår att vi kunde få till stånd små mirakel genom att mera hjälpa varandra. 

Vad jag efterlyser är således mindre dömande och mera medmänsklighet och respekt oss människor emellan. Tillsammans kan vi vara starka.


söndag 23 september 2012

Vad är drivkraften?


Sorry för att det varit lite stillsamt här på bloggen. Det beror främst på en sak: jag ställer  upp i det kommande kommunalvalet. Det är rätt mycket nu med att få min hemsida färdig, svara på valmaskiner och sånt. 

Denna blogg kommer jag dock inte att använda för att basunera ut ett politiskt budskap. Mamma Annorlunda ska få vara ungefär som den varit hittills. Jag skriver om det som hjärtat mitt vill få ut. En del av mig och min personlighet är sedan förstås "politisk", så det slinker kanske in ett och annat inlägg med syner om hur jag ser på samhället.

Jag fick häromdagen frågan varför jag vill ställa upp i ett politiskt val och vara med och påverka? Svaret lyder:

Därför att jag har ett brinnande engagemang för att påverka samhället! Påverka speciellt så att även de som annars inte får så stort utrymme i vårt samhälle ska få sin röst hörd. Mitt arbete inom missbruket har för mig öppnat ögonen till samhällets mörka sidor. Jag har nu i 15 år reflekterat kring vilka de bakomliggande orsakerna till människors illamående är. Jag påstår att största delen av illamåendet är sådant vi kunde förebygga, vårda och rehabilitera. Om vi bara skulle ha viljan. Viljan att se dem och orsakerna som ligger bakom illamåendet!

Den kanske starkaste drivkraften är ändå troligen mitt morshjärta. Mitt morshjärta som klappar för barnen i samhället. Mitt morshjärta som klappar speciellt för de barn som har lite svårare utgångspunkter i livet. Mitt morshjärta som klappar i otakt när jag tänker på vilken inriktning vårt samhälle håller på att ta... Mitt morshjärta som är lite rädd för vilket slags samhälle som efter min tid här på jorden ska ta hand om speciellt ett av mina barn. Kommer samhället sedan att ta hand om Anton?

Därför vill jag vara med! Jag vill vara med och påverka så att vi ska ha ett samhälle som tar hand om alla. Precis varenda kotte.

Och här är min kandidatbild : )


torsdag 13 september 2012

Om att inte ta det för givet

Vi sitter i matsalen. Jukka har fixat till varma kantarellsmörgåsar. Vi har besök av hans bortgångne fars bror med fru. Det är en varm stämning runt bordet. Du har redan ätit. Du står och lutar mot dörröppningen, börjar ha bråttom till dina vänner. Vi talar om din barndom, släktingarna har några godingar att berätta. Jag ser hur ett leende sprider sig över ansiktet när du hör historien om hur kräsen tjejsmak du hade när du var tre år.

Jag ser på ditt leende och två tankar slår mig. Först tanken om hur viktigt det är att få känna till sin historia. Hur viktigt det är att man har någon som kan berätta om hurudan man var som barn, vad man gjort, vad man sagt. Den andra tanken som slår mig är att vi aldrig ska ta det för givet att det är just vi själva som för vårt barn delger dessa historier. Det är med en liten sorg i hjärtat jag kommer till den insikten...Samtidigt en tacksamhet om att vi inom familjen har människor som kan berätta dessa historier för dig.

Ovan beskrivna känslor gick jag igenom i går. Du som följt bloggen en tid vet att vi har tre barn. Förutom våra biologiska barn har vi en ung fin man, som i somras flyttade hemifrån (och JA, jag har gått igenom känslokarusellen med att boet töms!).  Denna unge man är min mans systers son. Tyvärr har han inte föräldrar som för honom kan berätta om de viktiga barndomsminnena. Livet ville annorlunda och hans mamma togs ifrån honom. Jag kan inte berätta historierna för honom, jag kom med i hans liv först när han var 11 år.

Det jag i dag tänkt mycket kring är hur viktigt det är att vi får höra dessa historier, att någon berättar dem för oss. Om våra rötter. Jag tror det är viktigt. Jag såg det i leendet som spreds över hans ansikte! Och jag är så tacksam över att vi har människor i släkten som kan ge små inblickar.

Vi ska heller aldrig ta det för givet att det är just vi själva som för våra barn berättar dessa historier. Hoppeligen - och antagligen - är det vi själva. Men vi ska inte ta det för givet. Livet kan ta annorlunda vägar. Vägar vi inte själva valt om vi hade valmöjligheten.

Därför har jag i dag haft en speciellt stark känsla om vikten att vara närvarande i stunden. Att njuta av den. Att för mina barn berätta hur underbara, fantastiska och älskade de är. För det är inte en självklarhet att jag alltid kommer att få göra det. Därför har jag berättat det för dem i dag.

måndag 10 september 2012

Flow

Ibland är det så att det goda bara flyter på. Just nu är det så. Jag vet inte vad det beror på men goda ting händer. Du undrar kanske vad det är som händer? Låt mig berätta:
  • fpa nekade Anton musikterapi i senaste papperskriget vi hade med dem. Vet du vad jag idag fått veta? En underbar människa som studerar till musikterapeut har hittat denna blogg. Och denne människa har sökt ett specialbarn att jobba med. Nu erbjuder sig härligheten att ge Anton musikterapi som en del av sina slutstudier. Gratis. Hur fint är inte det?
  • jag har blivit tillfrågad att fara till Helsingfors och tala om Anton, vår vardag och framtidsfunderingar. På finska! Får lite ribbskräck av tanken men visst ska jag tuta och köra!
  • förutom nära & kära och mer eller mindre bekanta har för mig helt vilt främmande människor sagt att de tänker rösta på mig i det stundade kommunalvalet. Senast i dag var det en finskspråkig medelålders man som sade att sfp ju nog inte är hans parti. Men att han nu gör ett undantag. När jag undrade varför löd svaret: dina värderingar. Värmer i hjärtat sånt där!
Dessutom känner jag mig rätt stark just nu, både psykiskt som fysiskt. Hemma är det sedvanlig kalabalik och katastrofräddningar men jag har rätt bra tålamod med även det. Inte ens dammtussarna under sängen stressar mig just nu.

En miniliten inneboende pessimist i mig försöker knacka på och säga att det goda tar nog snart slut. Vänta bara. Men tur så har jag också en inneboende positivist som är starkare i tron. Denne intalar mig att passa på njuta. Att leva i stunden. Nu är det med andra ord flow som när det är som bäst! 



ps. hoppas vårt flow håller i sig i morgon. Vi ska till barnpolikliniken och får veta hur Antons enda njura fungerar.

fredag 7 september 2012

Skillnad på folk och folk?

I mitt jobb möter jag underbara, starka föräldrar som mer än en gång tvingats att kämpa för sina barn. Har barnen varit minderåriga har de fått kämpa för att barnskyddet och resten av maskineriet får igång rullorna så att man kan bromsa in det destruktiva beteendet ett missbrukande barn har. 

Har de haft ett myndigt barn har föräldrarna ofta fått vara budbärare mellan sitt missbrukande barn och samhällets stödinstanser. De har fått föra sitt barns talan för att till exempel bli beviljat betalsningförbindelse till vård. Föräldrarnas erfarenheter i bägga fallen är att de tvingats kämpa rätt så hårt. De har ringt samtal efter samtal till tjänstemän och beslutsfattare. 

I mitt privatliv, här i landet Annorlunda, har jag också haft lyckan att träffa fantastiska föräldrar som mellan varven tvingas föra en kamp för sina barn: för att de ska få de terapier de behöver, för att familjen ska få stödåtgärder hem, för handikappbidrag & bidrag för närståendevård och sist men inte minst mot samhällets - som ju är vi människors- fördomar.

Jag har också fått höra många historier om anhöriga som fått kämpa för sina åldrande föräldrar. Döttrar och söner som fått kämpa för att deras älskade föräldrar ska få en värdig vård den sista tiden i sitt liv.

Det gemensamma för dessa människor jag haft förmånen att få lära känna är att de är "resursstarka" och envisa som tusan. De har haft orken att kämpa för sina nära. De har haft förmågan att uttrycka sig - i tal och skrift - så att myndigheterna tagit dem i beaktande.

Mina tankar går till de människor som inte har en resursstark anhörig som kämpar för dem.  Mina tankar går till de människor som inte själv har orken, kraften och ibland inte heller förmågan att föra sin talan... I den bästa av världar skulle det inte spela roll: de skulle få den hjälp, stöd och vård de behöver oberoende vilken bakgrund och utgångspunkter de har.

Nu är det tyvärr så att vi inte lever i den bästa av världar. Jag har tyvärr, alltför ofta, fått erfara att den som inte har dessa förspråkare har det sämre ställt. Och det är så himla orättvist! 

Varför har jag nu funderat på detta? Denna vecka har jag involverats i ett fall där en familj varit i desperat behov av hjälp. En trött mamma har upprepade gånger sökt hjälp. Utan att få det. Hon har bett om liknande hjälp som jag inte haft några som helst problem med att få... 

Varför vänder systemet ryggen till en - medan en annan får den service denne söker? Beror det på att den ene kan föra sin talan, inte skyr att kontakta om det så vill presidenten och känner till hur systemet funkar? Medan den andra har lite svårare med detta?

Jag har många gånger stilla tänkt för mig att det är tur att Anton kom till oss: vi är resursstarka och kan se till att han får det han behöver. Samtidigt tycker jag att så ska det ju inte få vara! Det ska inte få vara så att de med resursstarkt nätverk har lättare att få hjälp. 

Vi borde ha ett jämlikt samhälle där alla - oberoende bakgrund eller förmåga att föra sin talan - får hjälp. Vi får inte ha ett system som gör skillnad på folk och folk.

Sådana funderingar så här en fredagskväll. Önskar dig en skön helg och ta hand om dig och dina kära.

tisdag 4 september 2012

Anton som 20-åring?

Jag hade i går förmånen att träffa en klok man. En man som mer eller mindre vigt sitt liv för "specialungdomar". Enormt härligt att se att det finns människor som har ett äkta engagemang och känsla för våra lite annorlunda medmänniskor!

Denna kloka man ställde i något skede frågan: hur vill du att ditt barn ska ha det när han är 20 år? 

Och det har jag nu gått och grubblat på… Tänker jag på mina normalstörda barn är det så lätt att rabbla upp en lista på vad jag önskar för dem i vuxenlivet: vänner, familj, studier, jobb, hälsa, lycka osv. Tänker jag på Anton så är det ju i princip precis samma saker, men ändå liksom mer komplicerat... För jag vet ju att det är många kringelikrokar innan han kanske till exempel har ett jobb.

Hur som helst så har jag nu funderat att det jag önskar för honom i vuxenåldern är bland annat: trygghet i sin tillvaro, trygghet i att få vara som han är, att vara accepterad av andra, vänner att umgås med (hoppeligen också någon att vara kär i - och få kärlek tillbaka!), hälsa, möjlighet att studera, att på sitt sätt få bidra till samhället genom jobb, meningsfull fritid, möjlighet att göra misstag och lära sig av dem, tryggt boende, stöd från samhället, lycka, skratt och glädje.

Ingen liten lista eller hur? Men det är vad jag önskar för honom i framtiden! För att lita på att hans framtid ska kunna bli så bra som jag önskar känner jag dock att vårt samhälle behöver bli mer mottagligt för våra annorlunda medmänniskor. Samhället - vi människor - behöver bli bättre på att se dem som resurser, som värdefulla och jämlika samhällsmedlemmar. 

Därför kommer jag att fortsätta skriva kring dessa frågor på bloggen. Därför kommer jag att fortsätta föreläsa om landet Annorlunda. Därför kommer jag att ställa upp i kommunalvalet.



ps. detta med arbete med lön för utvecklinggstörda är en fråga jag kommer att återkomma till här på bloggen. Det är en fråga jag kommer att fortsätta kämpa med tills det blir bättring! Min envishet kan dock komma till behov : )

söndag 2 september 2012

Om öppna dörrar, paddla kanot och missade frukostar

Fredag eftermiddag: jag går runt i det på människor tomma huset. Jukka har fört Anton till korttidsvården och tagit Anni med sig till butiken. Huset känns konstigt tyst. Och annorlunda, så öppet... Symbolen för att Anton inte är hemma med oss är att portarna, kylskåpslåsen och dörrarna plötsligt står öppna. Jag känner knappt igen mitt eget hem. Jag står i vardagsrummet och tittar in i matsalen och förundras över hur stort det känns. Normalt brukar  de franska dubbeldörrarna mellan rummen vara fastlåsta. 

Det blir kväll och vi får gäster. Du anar inte hur otroligt avslappnande det kan vara att ha goda vänner på besök, att se Anni lyckligt leka med sin kompis och själv bara kunna sitta och njuta. Att inte konstant ha radaren på: vad gör Anton nu? Är portarna säkert stängda?  Samtidigt infinner sig en liten sorg. Att Anton ska måsta vara borta för att vi ska kunna ha en "normal" fredagskväll med besök... Men vi passar på att njuta i alla fall.

Lite som jag ovan skrivit känns det när Anton är på korttidsvården. Dubbla känslor. En liten sorg över att han är borta. Samtidigt otroligt skönt att bara få vara. Nu måste jag ju också säga att vi givetvis brukar ha gäster även när Anton är hemma! Jo, absolut. Och han njuter av det till max. Även vi. Men det är annorlunda då. En av oss föräldrar är då mest hela tiden med honom. 

Denna helg har varit otroligt skön! Det ger en kraft att orka med vardagen när man får släppa alla måsten och inte behöver vara radarmamman. Vad har vi då gjort? Lördagen var vi ut till Svedjehamn och paddlade med kanot. Ljuvligt! Lite regn gjorde inget. Vi njöt av den totala tystnaden man finner ute i naturen. Enda som kunde höras var fåglarna och det stilla ljudet av paddeln i vattnet. 


Efter Svedjehamn tog vi in på hotel Astor. Njöt av en god middag på stan och gick på bio. Lampan släcktes 23.30. På morgonen vaknar jag underligt pigg. Frågar min man vad klockan är. Svar: 10.18! Jag släpper till ett fult ord, vi har missat den ljuvliga frukosten detta hotell har att erbjuda... Och jag har missat att träffa en människa jag smått lärt känna via facebook. Hon råkade vara på samma hotell och vi hade kommit överens om att ses "live" på frukosten. 

MEN: det goda är att vi sov länge. Har ju inte sovit en över 10h natt de senaste åren. Så det gjorde gott. Vi tar istället frukost ute på stan och när jag hämtar väskorna på hotellet möter jag till min glädje henne jag hade bestämt frulleträff med. Hon verkar precis så varm och trevlig som jag anat till mig via fb. 

Nu känner jag mig pigg, glad och stärkt. Att orka med vardagsrumban känns igen lite mer överkomligt. Nu blir det att börja skala potatis och tillverka köttbullar tills Anton kommer hem. Det är hans favoritmat. Som pricken på i blir vi alla samlade. Vår äldsta (han jag skrivit om här) flyttade hemifrån för några veckor sedan. I dag kommer också han hem och äter. Just nu känns livet riktigt, riktigt bra.