onsdag 2 mars 2022

DONERA för Ukrainas barn

Som så ofta när jag skriver här på bloggen, sitter jag i soffan i ditt rum. Du andas djupt nu. Har somnat. Den lugna stunden för dagen infinner sig för mig. Men världen är inte lugn. Inte heller jag.

Vi var till torget i Vasa idag. Det var fullt av människor där. Du hade gula och blå ballonger i din hand. Hälsade artigt på människor vi känner. Där fanns Ukrainas flaggor. Det hölls tal. Det var musik. Ukrainas nationalsång.

Men du var lite rastlös. Vi behövde röra på oss hela tiden. Gå i cirkel runt torget. Några tittade lite undrande på oss. Men det gör inget.

Nu när du somnat, försöker jag ta in vad som hänt. Vad som händer. Och det knyter sig i magen. Känner mig så liten i detta. Så hjälplös. Torkar igen en tår som sakta smyger ned för kinden.

Mina tankar går till folket i Ukraina. Till dem som förlorat en kär. Till dem som flyr. Till dem som inte kan fly.

Mina tankar går just nu speciellt till de mest utsatta i detta sinneslösa krig. Till barnen. Till dem med funktionsnedsättning. Har du rullstol är det svårt att fly. Har du ett barn med intellektuell funktionsnedsättning är det svårt att fly. Kanske till och med omöjligt.

Jag har hunnit tänka på hur det skulle vara att genomleva ett krig med dig. Du som är rädd för bomber. Du som behöver hjälp med precis allt i livet. Som inte skulle förstå vad som händer. Som inte skulle kunna vara tyst när det behövs.

Just nu finns det mammor som jag i Ukraina. Som är låsta i sina hem. I bombskydd. Vad kan jag göra? 

Vad hjälper det att jag var på torget? Vad hjälper våra ballonger? Vad hjälper det att jag på Vasabladets intervju valde att ha kläder i gult och blått? Vad hjälper det att jag bar en pins med fredsmärket på? Kanske inte just alls.

Men kanske, kanske det hjälper nån där för en bråkdels sekund att veta att vi stöder? Att omvärlden inte blundar.

Men det behövs mer konkret hjälp. 

Därför gick jag just in på Leijonaemots sida, en förening för föräldrar med specialbarn. Leijonaemot har startat en insamling för Ukrainas barn, genom Unicef. https://oma.unicef.fi/team/leijonaemot-ukrainan-lasten-hyvaksi

Det minsta jag nu kan gör är att göra en donation. Det är inte mycket. Men det är en konkret handling. Och det är konkreta handlingar Ukraina nu behöver. Du kan hjälpa.







torsdag 13 januari 2022

Om servicesedlar och privata sektorn

Hemkommen från jobbet. Tog en runda via vaken. Det iskalla vattnet gjorde gott. Nu i soffan, snart börjar valdebatten på Yle1. Ska se vad Marin, Orpo och Purra tycker och tänker.

Fick idag frågan om hur jag ser på företagens roll i välfärdsområdet?  Mina tankar var på lite annat då, så svarade kanske rätt flummigt, Berättade ändå att jag ser deras roll som otroligt viktig. Att vi inte klarar av vården och omsorgen utan företagen. Att de har en viktig kompletterande roll.

Den offentliga sektorn måste ha ansvaret när vi talar om lagstadgad verksamhet. Det betyder också att ansvaret av övervakningen måste fungera, när service köps av företag. Men övervakningen gäller inte bara företagen, det gäller även den offentliga sektorn. Samarbetet mellan företagen och den offentliga sektorn måste löpa friktionsfritt.

Efter mitt flummiga svar har jag funderat lite till. Från ett personligt perspektiv. 

Har nyligen fått erfara hur det kan funka när de löper på. Låt mig berätta; person x var i akut behov av hemtjänst. Men den offentliga sektorn hade inte lediga resurser. Ingen skulle kunna se till hen. Men inom några timmar ordnades det med servicesedel. Av välfärdsområdet. Inom 18h var hemtjänsten igång tack vare en lokal företagare. 

Vad skulle hänt med person x utan den lokala företagaren? Eller utan tjänstepersonen på välfärdsområdet som såg till att göra beslut på servicesedel? När det funkar så funkar det. Denna gång tack vare smidigt samarbete mellan den offentliga och privata sektorn.

Funderar också på egen användning av servicesedlar. Jag är ju närståendevårdare till Anton. Min ledighet ordnas de facto med hjälp av servicesedlar. Som jag använder genom att köpa vård till Anton via ett företag. Fungerar hur bra som helst. Dessutom har jag valfriheten att själv välja varifrån servicen tas. 

Vi är och kommer att vara beroende av företagen för att se till att alla får den vård och omsorg de behöver. För att vi ska kunna lita på att det fungerar behövs inte bara övervakning utan också ett samarbete som fungerar. Det behövs en strategi där man ser över var och hur företagen kan vara till stöd. 

Personligen skulle jag gärna även se att de mindre och lokala företagen skulle ha en större andel av servicebuketten. 

Valdebatten mal på i bakgrunden. Märker hur Orpo, Marin och Purra tangerar samma ämne. Verkar som vi alla förstår företagens betydelse. Trots olika politiska bakgrund. Trots att det skiljer i hur stor andel man är beredd att ge den privata sektorn. Men vi vet alla att företagen behövs. Och vi behöver samarbeta.




söndag 9 januari 2022

Kan man lita på en finne från stan?

Jag hänger på skyltar på lyktstolpar. Jag finns på LED-tavlor. Nästa vecka blir det även radiospottar på Vaasa Radio och så blir det reklam i Vbl, tidningarna Vaasa och Mega. Idag skickade jag in en insändare. På fb och insta postar jag reklam.  Kan hända en och annan får leidon av valpostningarna. Men det är bara två veckor kvar. Hoppas de står ut.

Det sägs att vi politiker behöver brända oss för att få.röster. Vi behöver synlighet, för annars hittar inte väljarna oss. Allt detta är nytt för mig. Och lite främmande. Har ju inte innan kört med köpt reklam. 

Varför gör jag reklam nu, i detta val? 

För att röstningsområdet är betydligt större, och för att bli invald denna gång kommer det att behövas mer än de röster jag i kommunalval fått. De röstarna har varit trogna, och följt med mig även utan kampanjer och reklamer. Ett varmt tack till Er alla.

Nu behöver jag nya röster. Röster även utanför Vasa. Men ska Österbottningarna kunna lita på en kvinna från "stan"? En som dessutom är finne?

Om det där med finne: ja, det stämmer att jag kommer från en helt finskspråkig familj. Med mammas rötter från Karelen och pappas norrifrån. Ska inte dra den långa versionen här, men på grund av omständigheterna blev det så att jag gick i svenska skolor. Det är den vägen jag blev tvåspråkig. Och bra så. Ett arv jag för vidare till våra barn.

2016 bytte jag faktiskt mitt modersmål till svenska, för att stöda fulljouren för vårt sjukhus. Det blev ett himla ståhej om det då, till och med Helsinigin sanomat skrev om det. Fick också veta att fler tvåspråkiga gjorde samma beslut inspirerade av mitt tilltag. Så om nån undrar om jag som finne faktiskt står för det svenska, är svaret ja.

Vad tänker jag då om att att jobba för hela regionen? Jag må vara "gamdästadsflicko" i själen, men kommungränserna är för mig  inte heliga.  I mitt jobb inom tredje sektorn har jag alltid jobbat över gränserna, med klienter i hela Österbotten. Det viktigaste har alltid varit att försöka stöda alla, oberoende var de bor. Oberoende språk.

Så tänker jag även nu, i välfärdsområdesvalet. De som blir invalda kommer att ha ett ansvar för alla i regionen, inte bara för dem som bor i egen hemkommun.

De som blir invalda kommer att behöva kunna samarbeta över inte bara kommungränser, utan också över språk- och partigränser. Den vägen bygger vi en helhet som tar hand om alla i regionen.

Förhandsröstningen börjar på onsdag. Kom ihåg att rösta. Jag är ett av alternativen.









lördag 1 januari 2022

Jag lovar att göra mitt bästa. För att du är viktig.

Jag sitter i soffan, väntar på att du ska somna in. Det är nyårsdag. Diskmaskinen gick sönder. Typiskt. Du har varit upp i varv. Det brukar vara så vid högtider. Vardagen passar oss bäst här i landet Annorlunda.

Din pappa och lilla syster är ute och lägger upp vägskyltar. Skyltar med denna bild på. Du såg en igår när vi körde hem från tillfälligvården. Du kände igen mig. Sade: "mamma mamma mamma ska på möte".

Jo, mamma ska hoppeligen på nya möten. På möten som handlar om social- och hälsovården, om räddningstjänsten. 

Vet du, det blir mitt femte val hittills. Det är första gången jag lägger upp vägskyltar. Första gången jag kommer att ha reklam. Det är ett större val nu. Med hela Österbotten som område.

Det är ett otroligt viktigt val. Det handlar om din, min och alla invånares välmående och omsorg. Det handlar om hur du blir omhändertagen i framtiden. Det handlar om hur de äldre tas om hand. 

Det handlar om mödra- och barnrådågivning, barnskydd, familjeservice, bashälsovård, specialsjukvård, vuxensocialarbete, äldrevården, specialomsorgen (Kårkulla & Eskoo), psykosociala vården, psykiatrin, missbruksvården och räddningstjänsten för att nämna en del.

Jag tänker jag har nåt att ge i dessa frågor. Det blir nu mitt tjugofemte år som jag jobbar med människor som av en eller annan orsak har det svårt. Jobben har lärt mig hur trassligt det kan bli. Jag vet hur byråkratidjunglen ser ut. 

Också du Anton har gett mig kunskap som kommer till nytta för Välfärdsområdet. Vi klassas väl som storkonsumenter av socialvården. Utan det stöd vi får, du och jag - vår familj - kunde jag inte ställa upp i valet. För det mesta har det ju funkat bra.

Men inte alltid. Då har jag hamnat att ryta till. Jag har också hamnat att ryta till för andra familjer ibland. Så kan de bli när man är ordförande i Rådet för personer med funktionshinder.

Jag fick annars här om dagen frågan: "nåja Anne, vad ska du nu lova i valet? Att allt blir bättre för alla? 

Jag svarade: nej, jag kan inte lova sådant. Det jag kan lova är jag kommer att göra mitt bästa. Jag kommer att vara lyhörd till mina väljare. Jag kommer att lyssna på sakkunniga. Jag kommer att lyssna på dem som jobbar på "verkstadsgolvet".  Jag kommer att vara modig och ryta till om det behövs. Jag kommer att samarbeta med andra beslutsfattare, över kommun- språk- och partigränser. Politik handlar nämligen om lagarbete. Man får inget till stånd med att soloköra eller bara lyfta fram sig själv.

Reformen handlar visst också om att stävja kostnader. Inte ska vi sticka under stol med det. När väl även svåra beslut står framför oss gäller det att höja blicken, se även vilka långsiktiga följder besluten har. Värderingar kommer att spela roll. För hur ska vi kunna ha en fungerande social- och hälsovård om vi inte har en stabil värdegrund att stå på?

I livet, även i politiken, har för mig viktiga värderingar alltid varit ärlighet och medmänsklighet. Jag tänker  att det kommande välfärdsområdet behöver värderingar som dessa som vägledare. 

För att vi ska lyckas ro i land denna gigantiska reform behövs beslustfattare med olika kompetenser, bakgrunder, ålder och hemort. Tillsamans ska vi kunna bilda en helhet som gör det bästa av reformen. Jag hoppas jag ska vara en av dem.

Du har somnat nu. Du andras tungt. Jag hör bilen köra in på gården. Pappa och Anni är tillbaka. Vägskyltarna är på plats. 

Vi får se hur det går för mamma. Jag vet inte inte om vägskyltarna, reklamen spelar roll för att jag ska bli invald. Vi får se. Men jag lovar att göra mitt bästa. För att du är viktig,














 

onsdag 4 augusti 2021

Mopokortet som inte blev av

 Jag sätter mig i soffan. Dagen har varit lång. Intensiv. Du har somnat, i din nya pyjamas. Nöjd med din dag. Din födelsedag.

Du tror din riktiga födelsedag var idag. På riktigt var den förra veckans torsdag. Men vi firade idag. Med vår lilla, lilla släkt, några familjevänner och två av dina vänner.
Vi kunde inte berätta på din riktiga dag att du då har din födelsedag. För då skulle du väntat på gästerna. På kalaset.
Du saknar långt tidsuppfattning, och därför måste vi göra så. Du skulle annars blivit ledsen. Orolig. Ångesfylld. Undrat var gästerna var?
Men idag fick du din dag. Och som du hade väntat! Pratat om det i flera dagar. Sjungit Happy birthday till dig själv. Berättat för oss, om och om igen, vem som kommer. De närmaste kom, några av dem också från landet Annorlunda. De andra har i hela ditt liv följt med oss vid sidan om. De hajar inte till av dina eskapader. Människor som de är guld värda för oss.
Lugnet har nu lagt sig. Jag går i sinnet tillbaka i tiden. Till dina första dagar. Då - för 15 år sedan - var du på intensiven. Vi höll på att förlora dig. Mina minnen från den tiden är dimmiga. Minns bara kanylerna på dig, på ditt lilla huvud. Och att jag var som i en dimma. Att jag grät.
Men du repade dig och vi fick hem dig. Du utvecklades som vilken annan liten kille som helst. I kortet från barnrådgivningen står det att allt är bra, att allt är normalt. Så stor det ända tills jag började ana mig till att det är nåt speciellt med dig.
Och så blev det ju. Tiden visade att du är mycket speciell. Fortfarande enda kända fallet i världen med din kromosomdeletation.
Du är nu 15 år. I tiderna trodde jag du nu skulle köra mopo. Som din storebror. Nu blev det inget mopokort. Det blev ett annat liv. Ett liv som tagit mycket, men som också gett så otroligt mycket.
Jag har sagt det förr men säger det igen: du må fattas en kromosombit. Men den är gömd i mitt hjärta och tillsammans är vi hela.









fredag 4 juni 2021

Om att sjunga i en tunnel

V går längs Korsnästågets "raittin". Solen värmen mina bara armar. Sommaren har kommit. Du pladdrar på som bara den. Mer än hälften förstår jag inte. Det har blivit så. Ditt tal har försämrats de senaste året. Och vi vet inte varför.

Vi har utrett det. Prövat med ändrad dos på medicinen, precis som läkaren rekommenderade. Det hjälpte inte. Tyvärr. Och det oroar mig lite. För när du inte blir förstådd, blir du oroligare. Och vem skulle inte det?

Vi fortsätter vår vandring. Du studsar dig fram. Börjar sjunga Shallow. En sång som din assistent lärt dig. En vacker sång.

Vi kommer till tunneln. Vi stannar. Och börjar tillsammans sjunga sången. Med hög röst, så det ekar. Du tittar förtjust kring dig. Jag vågar klämma i lite extra, för jag ser ingen som kan höra oss.

Och sen kommer det människor. De låtsas att inte se oss. Eller höra oss. Viker av på den lilla stigen innan tunneln. Kanske för att de inte riktigt vet hur de ska bemöta två människor sjungandes i en tunnel? 





Det där med bemötanden är annars nåt jag har nära hjärtat. Har föreläst om det. Många gånger. Om att vi människor genom att visa på vår egen sårbarhet kan stärkas. Och när vi genom sårbarheten stärks blir världen lite mjukare. Lite mer mottaglig för skavankerna i själen.

Fasaderna kläs då av och vi möts människa till människa,

Vi fortstätter vår vandring, kommer till tågparken. Jag gäspar lite. Är trött. Du vaknade lite efter fem i morse. Du tittar på mig undrande. Frågar om mamma är trött? Jag nickar och säger, jo mamma är lite trött. Men det gör inget. 




Du kommer fram till mig. Och jag hajar igen till lite. Du har blivit så lång. Huvudet längre än mig. Du tar ett stadigt tag om mig, händerna runt mig och ger mig en stor kram. Pussar mig på kinden och säger med tydlig röst: "mamma, mamma, mamma jag älskar dig".

Och plötsligt gör tröttheten ingenting. För vi är mitt inne i livets djupaste mening.






onsdag 18 mars 2020

Corona

Jag sitter i köket. Dricker mitt morgonkaffe. Du sitter på din jumppaboll och tittar på Jontti i BUU-klubben. Studsar upp och ned. Upp och ned.

Vi är hemma idag. Skolan är stängd. Ett virus vid namn Corona härjar. För att skydda våra äldra och våra sjuka samt vårt sjukvårdssystem saktar nu hela landet in. Men för att samhället saktar in, saktar inte du in.

Du har fortfarande din fart. ADHD i potensen 10 som en terapeut en gång sade.

Jag surfar på min platta medan jag dricker kaffet. Ser att jag fått ett meddelande på messenger. Jag läser det. Och tårarna bara rinner ned längs kinderna. Om en stund kommer det ett meddelande till. Och igen trillar tårarna ned.

Du kommer till barnporten. Stannar upp. Tittar förundrat på mig. Frågar om mamma är ledsen? Jag svarar: "nej, mamma är inte ledsen. Mamma är glad för att det finns så snälla människor".

Meddelandena jag fick var bud om att de ville hjälpa mig. De hade på fb läst att jag är hemma med er barn. Er pappa på jobb. Att jag samtidigt borde heltidsarbeta. Med att hjälpa människor i kris. Jag borde också sköta mina förtroendeuppdrag.

Fast samhället saktar in, måste den politiska beslutsgången fungera. Jag har fortfarande bland annat stadsstyrelsens och fullmäktiges uppdrag att sköta. Sätta mig in i ärenden. Göra beslut. Och samtidigt kommer besked om att intervallen är inställd. Du kanske är rätt glad över det. Men du vet att mamma behöver dom där pauserna.

Också din klubb är inställd. När du brukar vara där, brukar jag ge extra tid till Anni, din lillasyster. Allt stängs. Och jag förstår varför.

Men samtidigt knöt det sig i magen på mig. Hur ska jag orka? Minst en månad utan pauser?  Med nätter när du väcker mig. Minst en månad när jag och pappa turas om med dig, Anni, jobb och allt annat. 

Vill du veta mera vad meddelandena handlade om?

Tre kvinnor erbjöd sig att komma till hjälp. Den ena lärare. Den andra närvårdare. De skrev att det bara var att höra av sig så kunde de komma och ge en hjälpande hand. Med skolarbete. Eller en promenad. Dessutom kom det erbjudande på fb-tråden.

Anton: jag grät för att jag blev så rörd över deras erbjudande. Människor som säkert har mycket i även det egna livet ville visa sitt stöd till oss här i landet Annorlunda.

Viruset härjar. Och kommer säkert att fortsätta härja en tid. Men till följd av den väcks också människors vilja att hjälpa. Att finnas till för andra. Och det är det vackraste som finns i världen. I morgon ska mamma också finnas till för andra.