Det svider lite av trötthet i mina ögon. Vi har haft en lång dag, du och jag min Anton. Väckning klockan 06.00, så att vi skulle vara i tid vid sjukhuset.
Du var så duktig där. Tre läkare och två sköterskor behövdes, men oerhört proffessionellt skötte de sitt jobb. De hade lite svårt att få in kanylen först. Du grät lite och förklarade för dem i artig ton: " tack för idag, nu är det färdigt". De log till dig, och jag sjöng en vaggvisa i ditt öra. Sedan kände jag hur du säckade ihop i en djup sömn.
Du har blivit nedsövd ett antal gånger, för olika undersökningar. Denna gång var det inget desto allvarligare än att dina tänder behövde fixas. Du klarade det galant. Vid uppvakningen tror jag bestämt du charmade sköterskan. Det brukar du oftast göra. Le och pladdra till dem så de inte kan låta bli att le de också.
Vi kom just hem från vår kvällspromenad. Vi blev uttittade ett antal gånger. Först när du strejkade att röra på dig, där vid övergångsstället för tåg. Du satt på cykelvägen, med blicken stadigt på varningsljusen.
Men de visste ju inte att vi bara satt och väntade på att tåget skulle komma. Du älskar nämligen tåg. Ibland har vi tur och lokföraren vinkar till oss. eller till och med låter tåget tuta. Då blir du lycklig.
Efter tåget fortsatte vi vår vandring längs med cykelvägen. Plötsligt stannar du upp och tittar på mig med dina vackra blå ögon. Du säger: "mamma, jag vill dansa. Får jag lov?".
Du tar stadigt min högra hand i din vänstra, och lägger din högra runt mig. Du lägger din kind tätt mot min hals och så börjar vi dansa. En sakta dans mitt på cykelvägen.
Jag märker att förbikörande bilar saktar in. De tittar på oss. Undrar säkert vad vi håller på med. Jag väljer att totalt strunta i det. För vad kan nu vara finare än att med sin son sakta dansa i solskenet? Om det så än är på en cykelväg.
