Jag tittar på dig. Du sitter på stolen, gungar dig lite, men är annars lugn. Jag stryker dig över håret. Du svänger huvudet och ler mot mig. Du fortsätter att äta din glass.
Jag tittar i min
kaffemugg, hälften kvar. Jag tar snabbt en klunk till. För snart orkar du nog
inte sitta kvar vid köksbordet. Sen blir det att gå runt och utforska lägenheten. Vi sitter kvar vid
köksbordet. Jag talar med min vän, tar en klunk till av mitt kaffe.
Det känns konstigt.
Annorlunda.
Vet du Anton, jag har aldrig förr kunnat sitta hemma hos någon och
dricka en hel mugg kaffe. Inte när du varit med. Lugnet brukar sluta senast vid
halva muggen, sen blir du rastlös och måste bort. Bort för att utforska
allt det nya som finns hemma hos andra.
Virvelvindarna brukar sedan ta ett tag om dina tankar. För mycket nytt, för mycket impulser. För mycket av allt för att det ska
funka. Det brukar sluta med att vi senast inom 45 minuter avlägsnar oss. Och då
blir du ledsen. För du vill ju hälsa på hos våra vänner. Så hjärtans gärna vill
du.
Men vi brukar ytterst
sällan göra det. Bra om vi gör det ens fem gånger per år. Och jag vet att du
vill. Och jag brukar vara ledsen över att vi inte gör det, över att vi inte kan
göra det. För det brukar bli struligt, och därför undviker vi det.
Men nu sitter du kvar,
tittar på dina prassliga grejer vid bordet. Tar en till bit av din glass.
Jag sager till min
vän: Vet du, det här är första gången jag nästan druckit upp min kaffe, när vi
varit på besök så att Anton är med. Jag visar min mugg till henne, bara lite
kvar på botten. Hon sager: tänk vad bra! Och visst är det skillnad på honom.
Han har ett annat lugn.
Det är som att du anat
dig till vad jag sade, för sedan vill du bort. Jag dricker snabbt upp resten av
kaffet. Vi går på vår utforskninsrunda. Men denna gång gör du det betydligt
lugnare. Inget går sönder, ingen faller i marken. Du sätter dig i fåtöljen och
tittar på hunden och katten. Sedan vill du hem.
Du känns lugnare
numera. Visst, virvelvindrarna kommer ibland. Fart och fläng har vi. Men i det
stora hela är du lugnare. Nöjdare. Du har ditt goda humör kvar, du är ditt egna
jag. Du har kvar glimten i ögat.
Assistenten säger att
du är aningen lugnare numera. Hemtjänstens fina kvinna säger att du är
annorlunda, på ett positivt sätt. Musikterapeuten säger att du jobbar mer
koncentrerat. Talterapeuten säger att du talar med längre meningar. Det har
också jag märkt. Det är lättare att förstå dig, vilket också gör att du är
lugnare. För visst måste det vara frustrerande att inte bli förstådd?
Barnpsykiatern menade
att det bättre talet antagligen beror på den nya medicinen. För att du har lättare att samla ihop dina tankar, dina ord som vill ut. Och jag håller med.
För alla dessa förändringar har kommit till efter medicinen.
Vet du Anton: det
känns inte lätt att ta till mediciner. Inte för mig som mamma. Men jag ser
skillnaden, du verkar att ha snäppet lugnare att vara. Du har mindre
virvelvindar i huvudet som tar över. Det
är mindre NEJ! jag behöver saga till dig. Och då vet jag att det är värt det.
Därför gör vi Anton detta.
*******************************
Ovan lite tankar om hur en ny ADHD-medicin förändrat Anton, och därmed vårt liv, och hur det kan synas i en helt vardaglig situation. Och som du kan läsa, enbart till det positiva. Det sagt vill jag poängtera att jag inte är en medicinförespråkare. Alla gör som det känns bäst. Behöver någon inte medicin, bra! Jag är glad för dem. Men, de som faktist får stöd och hjälp ska vi inte fördöma. Vi är alla olika.
