Frågan jag fasar för

Jag har blivit varnad för den värsta av frågor jag någonsin kommer att tvingas svara på. Förvarningen har getts av andra föräldrar till specialbarn. Frågan vi föräldrar kommer att få gå igenom, om och om igen är: varför är jag annorlunda, varför kan jag inte vara som de andra...?

Den stunden är dock inte ännu kommen, vilket känns skönt. Anton vet inte ännu hur pass annorlunda han är, även om jag mellan varven anar att han känner på sig mer än jag tror. Jag har fått höra att just dessa frågor: varför passar jag inte in, varför är jag annorlunda? är oerhört svåra att besvara för oss föräldrar. Barnet tvingas in i en egen sorgeprocess, bara för att resten av världen har svårt att ta till sig dessa medmänniskor som avviker från normen. 

Jag har hört för mig hur barnen kommer på detta, vad är det som gör att de själv märker det? Det absolut vanligaste svaret är: de andra barnen berättar nog om det... Välkommen till den råa världen med andra ord! Vet du inte ännu själv om att du är "annorlunda" så ser resten av världen till att du får veta det. Sorgligt tycker jag. Men det är till den världen vi föräldrar får förbereda våra barn till.

Hur ska vi då förbereda vårt barn till en värld som vi redan på förhand vet att kommer att behandla honom råare än oss "normalstörda"? Som jag ser det handlar det långt om att försöka ge honom en så god självkänsla som möjligt. Att ge honom känslan av att han duger utmärkt trots att han inte är som alla andra, att han är bra på sina egna specialiteter. Och givetvis att ge honom mängder och massor av kärlek, så att han för alltid behåller sitt kärleksfulla hjärta. Även gentemot dem som behandlar honom illa. 

Så i väntan på att någon dag få denna fråga, som jag fasar för, kommer vi att jobba med att ge gossen en självkänsla av stål! Det är säkert en del som undrar varför vi applåderar, tjoar och ropar JEE, JIPPII!!! för i andras ögon små saker som Anton kan göra. Men här i landet Annorlunda kan de vara stora steg! Och all uppmuntran är vårt sätt att bygga upp hans självkänsla så att han bättre ska kunna ta emot livets hårda törnar. 

Sedan är det bara att lita på högre makter och be att det ännu är en bra stund tills frågan kommer. Jag ber att han ännu ska få vara ett litet barn som är ovetande om hur hård världen kan vara. Det tycker jag alla världens barn skulle unnas. 

Kalas på gång

Just nu sitter jag och planerar kalas. I morgon ska det bakas födelsedagstårta, för Anton fyller fem år på fredagen! Mitt i planeringen tänker jag samtidigt på tiden då, för fem år sedan. Jag minns att jag väntade ivrigt, och nervöst, på att få åka till BB. Och det var otroligt varmt, precis som det varit i dessa dagar. Jag ville bara åka in och få träffa dig, ett nytt människoliv!

29.07.2006 födde jag sedan en liten pojke som kom att för alltid förändra mitt liv. Jag hade bara ingen aning om hur mycket! Den första tiden trodde jag att vi lever i en vanlig, "normal" familj med sina upp- och nedgångar. Jag levde i tron att mitt, och Antons, liv ät utstakat att bli ganska vanligt. Tiden visade sedan att det har blivit allt annat än vanligt... Efter många omvägar hamnade vi här i landet Annorlunda. Ett land där Anton hör hemma, och där han guidar mig fram så att jag ska lära mig att se allt det fina som finns här.

Anton hemkommen från sjukhuset

Att bli förälder förändrar oss alla på sitt sätt: vi har ju ett människoliv att ta hand om. Ett ansvar som vi bär med oss ända till graven, även om formen av ansvaret ändras med åren. Walt Whitmans dikt är beskrivande: 

His own parents,
He that had father’d him, 
and she that had conceiv’d him in her womb, 
and birth’d him, 
They gave this child more of themselves than that; 
they gave him afterward every day - they became part of him.

Men tillbaka till kvällens kalasfunderingar: Jag ser otroligt mycket fram emot att på fredagen ordna ett litet barnkalas för Anton! Anton älskar fester, men vi har hittills bara haft släktkalas, med vuxna. Men nu vill jag ge honom erfarenheten av att få fira med andra barn. Han har själv aldrig varit på barnkalas (förutom på dagis), och jag vet att det är något han längtat efter.

Det blir ingen stor tillställning, för han skulle troligen bli lite för orolig då. Och sedan är det ju också så att han inte har så många vänner att bjuda, vilket både han och jag ibland sörjer. Oj, som han saknar kompisar emellanåt... Skär i ett morshjärta att se det. Men med tiden är jag övertygad om att han hittar vänner åt sig!

Så det blir ett litet kalas med några "normalstörda" barn, och några "specialbarn" som vi umgås med. Och de kommer säkert att komma bra överens! De har alla underbara, vidsynta föräldrar som har förståelse för att vi alla inte är stöpta ur samma form. Men nu är det dags för mig att bestämma, innan läggdags: sjörövar eller djurtema?

Om konsten att stanna upp

Har idag funderat på varför det är så svårt att stanna upp, att bara njuta av stunden, då när man har chansen till det? Funderingen kom till av den orsaken att jag hade lyckan att tillbringa ett dygn i sällskap av bara mig själv. Något som jag saknat otroligt och sett fram emot. 

Så här i juli har dagiset stängt och jag är hemma med barnen. Min man är på jobb så jag har mer eller mindre varit non-stop med barnen de senaste veckorna. Härligt på sitt sett, ja... Men... För att vara ärlig är det enormt påfrestande också. Och innan någon kommer med dömande kommentarer om att jag bara borde njuta av att vara med barnen vill jag påminna om att vi inte lever i en familj med enbart vanliga, "normala" barn. Tre veckor dygnet runt med en i trotsåldern och Anton som kräver 100% närvaro av vuxen känns i skinnet så att säga. Det har funnits stunder då jag känt mig som en icke så god mor som står och gormar åt barnen och är allmänt taskig och tråkig... Tror att de flesta föräldrar till olika slags bokstavsbarn kan känna igen sig (och andra med för den delen). 

Därför hade jag alltså sett fram emot "min dag". En dag utan barn när jag skulle få göra bara sådant jag själv vill. Och vet ni hur svårt det var??? När man är van att konstant vara på sin vakt, att hela tiden vara steget före Anton kan jag lova att det är svårt att släppa loss, att trycka off på radarknappen... 

Vad gjorde jag då på min dag? Jo, jag strosade runt på stan (med dåligt samvete). Jag gick ensam på restaurang och åt en god middag (med dåligt samvete). Jag gick till stranden och låg i solen och hade även där dåligt samvete. Dåligt samverte över att jag inte hade barnen med mig, för jag visste ju att de gillat det! Tankarna snurrade kring det ena med det andra och jag blev bara argare på mig själv: att jag bara inte kunde koppla av! Jäkla kärring som för en gångs skull bara får vara så går jag omkring och har dåligt samvete. Suck...

Sen satte jag mig vid vattnet och tittade ut över det. Och då, när jag fick syn på det vackra glittrande havet fann jag lugnet. Jag kände att jag levde i stunden och lät bara blicken vila vid havet som glittrade som små underbara diamanter. Jag andades in och ut i lugn och ro och tänkte inte på annat än hur vackert det var. Och att jag skulle gömma denna syn i mitt hjärta och ta fram det i vinterkylan när livet känns tungt. 

Att stanna upp och njuta av stunden är något jag önskar mig bli bättre på. 2010 läste jag kursen Fördjupade studier i psykologi och psykiatri och förberedande studier i psykoterapi. Kursdragaren gav för oss ett litet smakprov av mindfullness. Något jag gillade då och tänkte att jag ska skulle bekanta mig mera med. Men sedan har det liksom bara inte blivit av, tiden har runnit iväg som sand och tanken glömdes bort. Men nu ska jag allt sätta mig in i det igen. Upplevelsen av hur svårt det var att hoppa bort från mitt ekorrhjul gav mig en spark i ändan. Jag var till och med och köpte en lämplig CD som jag kan använda mig av i övningarna! Rekommenderar varmt mindfullness! För den intresserade finns mera information på bland annat: www.mindfullness.se

Målsättningen är nu alltså att bli en lugn och harmonisk människa som med nerver av stål tar an livets utmaningar. En människa som med ett lugnt, förnöjsamt och kärleksfullt leende ser på sina barn (även då de vippar köttbullar omkring sig!) Hmm... Kanske lite väl ambitiöst? Kanske det räcker med att jag blir snäppet bättre på att stanna upp och våga släppa taget om kontrollknappen? Det kanske få räcka som ett mål i väntan på det ultimata lugnet...

Ge mig styrka med pappershögen!

Har idag suttit och förbannat mig över alla Antons papper. Måste få dem i någon slags vettig ordning + kopiera upp en hel massa till försäkringsbolaget. Listan med instanser som gladeligen delar ut papper är:

• Fpa 
• Verket för småbarnfostran och grundutbilding
• Barnneurologiska polikliniken 
• Barnpolikliniken 
• Kårkulla
• Handikappservicen 
• Dagiset
• De enskilda terapeuterna

Som ni förstår så blir det en hel del... Listan stämmer förresten också rätt bra ihop med vilka olika "luckor" vi har nöjet att besöka eller "brevväxla med" i diverse ärenden (dagis borträknat). Se siitä yhden luukun periaatteesta... 

Ibland vet jag inte vem jag ska skicka vilka utlåtanden till och jag känner mig som spindeln mitt i nätet som borde hålla alla trådarna (pappren alltså, never mind mitt liv) under kontroll. Men, denna spindelmamman tappar med jämna mellanrum kontrollen och skickar fel papper till fel instans och inte alltför sällan glöms en eller annan bilaga bort! Men alla sjuttons papper som ska hit och dit är liksom inte de viktigaste i prioriteringarna... Jag har ju faktiskt en familj med 3 barn och man, jobb, hus, hund & katt, båt OCH försöker leva ett eget liv också (med mindre framgång mellan varven). Men konstigt nog har de på ett eller annat sätt till slut hittat till rätt instans och procedurerna har kunnat ros i hamn.

Bifogar foto på Antons papper från 3 år => dagsdato. Krävs mer  än en kopp kaffe att plöja igenom den högen, och härifrån fattas ännu pappren från tidigare år. Hur hög ska högen bli innan han är 10?

Jep, jag vet: papper är viktiga och de behövs. Men NÄR ska vi komma till det papperslösa systemet? Tänk vad lätt det skulle vara om man elektroniskt kunde klicka in sig i olika patientarkiv och kopiera upp dem i en egen händig mapp. Jag tycker jag hört tjatas om det papperslösa kontoret i åratal men högarna bara växer, både hemma och på jobbet. 

Men nu ska jag sluta tjata om pappren och i väntan på den papperslösa världen ta tag i högen. Och koka en kopp kaffe. För det blir en sen kväll...

Jag vill leva en dag längre än mitt barn...

Det är en önskan som många, kanske de flesta, föräldrar till utvecklingsstörda barn har. Det låter bisarrt, grymt och det strider mot naturen. Barnen ska ju leva längre än föräldrarna... Men det är sanningen för många av oss. Det är en inneboende önskan vi har. Vi är rädda för att världen inte tar hand om våra barn efter oss.

Jag kommer ihåg mina tårar och ångesten som kom då jag för första gången kom på tanken: jag vill leva längre än Anton. Jag minns hur jag i min mans famn snyftade och grät av bara tanken. Det var en ofattbar sorg som vällde fram. Hur kan jag önska något så sjukt? Men jag fann tröst i den bästa av famnar - vi kunde dela på känslan. För han hade precis samma ångest som jag...

Det är ganska tabubelagt att yttra ord som dessa. Ända vet jag att många har dessa tankar, och därför vill jag dela med mig av dem. Kanske någon annan får tröst och behöver inte känna sig skuldbelagd eller udda på grund av tankarna. Därför var det väldigt befriande att läsa hur även ordförande Pinomaa, (Kehitysvammaisten tukiliitto) uttalade orden: "Kaikkien kehitysvammaisten vanhempian yhteinen toive varmasti on, että eläisinpä päivän kauemmin kuin lapseni" (övers: alla utvecklingsstördas föräldrars gemensamma önskan är säkert den att få leva en dag längre än sitt barn). www.verkkouutiset.fi.

Ord som jag så gruvat för att säga högt sade han högt i intervjun. Jag har talat om detta med andra föräldrar till utvecklingsstörda barn, och vi delar på känslan. Men att yppa dem till "normalstörda" har jag inte vågat. Kanske rädd för att bli stämplad som lite småknäpp? Men nu är det sagt: Jag önskar jag kunde leva längre än mitt barn. Småknäpp eller inte men så känner jag.

Nu ska ni absolut inte tro att jag har en önskan om att Anton på något sätt ska gå en förtida död till mötes. Nej, nej, nej och åter nej. Jag önskar bara att han fick leva ett långt, lyckligt och bra liv. Och att jag kunde leva till minst 100 år, pigg och kry för att finnas till för honom. 

Men sedan är ju sanningen den att det kanske är önsketänkande att jag lever till 100+! Ingen av oss vet hur lång vår vistelse här på jorden blir. Så det klokaste vi kan göra är att ta vara på dagen: att hitta det lilla guldkornet i varje dag, i vardagen vi lever. Vi borde njuta av det enkla och se det vackra vi har framför oss. Vi borde möta varandra med blicken och se varandra, bekräfta varandra. Det är på det viset vi känner oss levande, delaktiga och värdiga. Det är något Anton kan och som jag försöker lära mig av honom.

Men hypotetiskt: Hur skulle jag tillbringa min sista dag här, utan Anton? Jag skulle luta mig tillbaka i gungstolen, lägga en filt över knäna och sluta ögonen. I gungstolen bedvid skulle min man sitta och vi skulle ömt hålla varandra i händerna. Vi skulle båda vara djupt medvetna om den unika upplevelsen vi delat på i vår familj. Jag skulle se Antons underbara leende framför mig och känna en saknad utan like. Jag hoppas att jag skulle känna en inre frid, att jag skulle känna att hans liv blev bra. Jag skulle hoppas att han har präglat också andras liv än bara familjens - att han tillfört glädje och värme till mänskligheten. Jag skulle vara tacksam för alla de nya människor vi träffat under våra liv, människor vi utan handikappet aldrig annars skulle ha mött. Jag skulle sända en tacksam, kärleksfull tanke till mina andra barn och eventuella barnbarn. Jag skulle känna en oerhört djup kärlek till alla i min familj - tillsammans var vi med på resan i landet Annorlunda. Ett land som är vackrare än något annat med alla regnbågens nyanser. 

Flygande köttbullar och diverse eskapader

Tjahapp. Så är man då hemkommen efter tre dagars vistelse ute i Ähtäri. Och ni anar inte hur vilosamt det är att vara hemma igen... Resan började rätt stillsamt (mycket ovanligt för vår familj!) och bilvägen gick över förväntan. Väl framme vid hotellet var det simning på agendan, vilket båda barnen bara älskar. Enda problematiska är de lite väl trånga utrymmena vid hotellets bad. Anton har ju det där med att han gärna tar tag i saker (andras shampon osv), så det gäller att vara på sin vakt innan han norpat andras egendom till sig. I bastun hade vi åter igen trevliga diskussioner med damerna, till och med extra långa sådana. Undrar om sommar, sol och semester gör oss finländare mer spontana och talvänliga? Det var till och med så att en dam själv tog initiativet till en diskussion med Anton. Hon på knagglig svenska och han på sitt eget lite säregna språk. Ååå, vad glad han var!

Följande dag var vi till djurparken. Min världens bästa mamma var med oss och fick gå in gratis tack vara det så kallade vänskapskortet. Rekommenderas att skaffas för alla med barn med speciella behov. En "assistent"/vän får gå in gratis som följeslagare. Mer info om kortet via FDUV eller KVTL.

Djuren var omtyckta, speciellt björnarna, älgarna och ugglorna. Ungarna sjöng så det ekade till så gott som alla djur. Vildsvinen fick sig en vers av Idas sång till djuren (den där Lille katt ni vet). Resten fick höra på påhittade sånger med ena texten vildare än den andra... Trots lite regn så var det lyckat.  Även Anni som är mitt inne i någon av alla trotsåldrar var glad och nöjd.

Kvällen avslutades med besök till restaurangen, en av de väntade höjdpunkterna för Anton. Han är mycket förtjust i restauranger och vi besöker olika matställen rätt ofta. Det brukar faktiskt gå rätt hyfsat till. Inbillar mig att det beror på att vi ända sedan han var baby suttit mycket på café och tagit med honom till restauranger. 

Denna gången var undantagsvis dock något av den mer fartfulla sorten... Får tacka högre makter för att ingen blev träffad i knoppen av flygande köttbullar då Anton kom på att de ju kan flyga! Glassen tänkte också ta en flygtur men konsistensen var nog inte lämpad för det ; ) 

Och milda makter vilka blickar vi fick... Just precis av den sorten att "oj vilken dåligt uppfostrad pojke och får dom där föräldrarna nu inte någon ordning på honom". Och nej, det får vi inte alla gånger. Trots att vi tycker att vi gör så gott vi kan med uppfostringen. Men saken är ju den att det inte funkar med sedvanliga knep då man har ett barn med funktionshinder. Ibland har jag lust att ställa mig upp och säga som det är. Men tack och lov lugnade det hela ner sig och det var en hel del förstående blickar också. Stället var fullproppat med barnfamiljer så en viss förståelse fanns ju.

Tredje dagen var det simning igen och sedan en katastrofalt högljudd resa hem. Hur galen kan man inte bli av två som KONSTANT bråkar i baksätet och på flit försöker reta gallfeber på varandra??? Tre timmar av det och det är mycket, mycket skönt att vara hemma igen. Till nästa resa ska vi absolut skaffa en sån dvd spelare som kan sättas fast på nackstödet. Och sedan ska Pippi Långstrump och Emil fungera barnvakt medan mamma och pappa sitter och njuter av lugnet. Har ni tips på bra manicker så tas de tacksamt emot!

Mamma Annorlundas blick är vid detta laget aningen trött efter de tre dagarna ute på vift. Men det var väl värt det! Och till nästa gång har de flygande köttbullarna och den högljudda hemresan glömts. Tiden brukar ju förgylla minnen. Tack och lov!

Med svärdet i hand...

Det känns som att lägga en stridsmundering på sig och ta svärdet i handen och ge sig ut i kampen. Jag säger till mig själv: bit ihop, gråt inte, fall inte ihop, du måste orka ta striden. Även då det känns som att jag inte orkar. För ingen annan gör det. Ingen annan kämpar för Anton som vi föräldrar... Och han behöver någon som kämpar för honom, som orkar se till att han får den hjälp och stöd han behöver. Det känns som att kämpa mot en okänd, osynlig, fiende. Och det är ju vad det är. Jag kämpar mot fördomar och snedvridna attityder. 

Så här känner jag mig ofta i olika sammanhang då jag fått föra Antons talan: en mamma som är ute i ett krig och tvingas att med svärdet i hand försvara sitt barn och väja undan hinder som ligger i vägen för att komma till den trygga platsen. Skillnaden är bara den att mitt svärd är tangentbordet och talet. 

Jag orkar inte ens räkna hur många sidor text jag skrivit till olika myndigheter gällande Anton. Mängen e-post korrespondens är stor, dessutom några insändare i lokaltidningarna. Möten vi föräldrar deltagit i är ofattbar i jämförelse med vad man deltar i med ett "normalt" barn. Jag har talat, talat, talat och skrivit, skrivit och skrivit i det oändliga känns som ibland. Och inte tror jag att jag kommer att få sluta. Utmaningarna inför framtiden är minst lika stora som nu, och det tvingar mig att ta till mitt svärd, orden.

Du kanske ifrågasätter min kamp, och tänker att nog tar samhället hand om de svaga... Inte skulle hon behöva gå an som hon gör, den där mamma Annorlunda. Men vet du vad: erfarenheten både via mitt jobb och det egna livet har visat att vi inte har ett samhälle som alltid tar hand om de svaga.  De som har starka anhöriga som kämpar för dem får oftast den hjälp de behöver. Men ofta hamnar de som är utan dessa "förespråkare" i skuggan. De orkar, eller kan inte, själv föra sin talan och då är det lätt att gömma eller glömma dem... Ett sådant samhälle vill jag inte leva i! Och därför kommer jag att fortsätta kämpa. 

Senast igår kväll kände jag kampsmaken i munnen. YLE2 visade en dokumentär om hur utvecklingsstörda låses in på sina rum. 

http://areena.yle.fi/video/1310498632475 

Är det den framtiden Anton har framför sig sedan då inte vi föräldrar mera finns för att bevaka hans intressen? Ska han låsas in på grund av RESURSBRIST??? 

Jag må kämpa hur mycket som helst men när det kommer till kritan måste jag ändå lägga min tilltro till mänskligheten. Jag måsta lägga min tilltro till att det i framtiden, när min tid på jorden är över, finns de som tar hand om Anton och de andra som behöver hjälp. Jag lägger också min tilltro till att du som orkat läsa detta inlägg ända hit (tack för det!) hoppeligen vill vara med och bygga ett samhälle som tar hand om dem som behöver hjälp. En av dem har du fått lära känna genom denna bloggen. En av dem är Anton.

Att vänja sig vid blickarna

Antons funktionshinder är osynligt, vilket har sina fördelar och nackdelar. Fördelarna är att det inte är precis varenda kotte som stirrar på oss när vi är ute på vift. Så länge han beter sig "normalt" och inte pratar kan vi gå omkring som precis vem som helst. Då kan vi för en liten stund låtsas vara "normala".

Sen är ju grejen den att dessa stunder inte varar länge... Impulsiviteten och hans oerhört sociala personlighet ger sig snabbt till känna och VIPS, så har vi en massa undrande, fördömande, medlidande, generade eller leende blickar på oss. Blickens art beror fullständigt på personen i fråga och hur mycket empati och livserfarenhet denne har.

Jag har full förståelse för att att människor reagerar när de ser att allt inte stämmer överens med det de är vana vid. Barn i Antons ålder borde ju kunna tala så att alla förstår. De brukar också kunna bromsa sig vid behov. Med Anton är det ju annorlunda, och det väcker människors nyfikenhet. En orsak till de långa blickarna är kanske den att människor inte riktigt vet vad det är frågan om, i och med att handikappet inte syns utanpå? Personer med synliga handikapp får givetvis också en massa blickar, men de kanske är lite mera förstående? Vi som stirrar förstår ju rätt snabbt vad det handlar om och kan lägga det i rätt sammanhang; vi får pusslet att gå ihop. Men det vi inte genast förstår blir vi konfunderade av. Och därför börjar vi stirra. Även jag får jobba med det.

Att vara mamma i dessa situationer, när människor börjar stirra på ens barn, är inte en rolig upplevelse. Och det är en upplevelse jag får uppleva varje dag, om och om igen. De gånger som känns mest sårande är när människor ser på oss med avsky. För tro det eller ej, det finns fortfarande människor som helt klart tar avstånd till oss i landet Annorlunda.  Det är ju de facto inte så många årtionden sedan som man uppmanade föräldrar till att gömma eller glömma sitt utvecklingsstörda barn, för de är ju mindre värda... Historien kring de utvecklingsstörda är hjärtskärande och jag kommer i ett senare inlägg att återkomma till den. Tack och lov har mänskligheten i detta avseende gått fram och synen är idag en annan. Och som tur är så bryr vi oss inte om dem som ser på oss med avsky! Åtminstone försöker vi det.

Sen möter vi ju också förstående blickar. Det är oftast äldre människor som redan sett en del i livet,  eller föräldrar som kanske själv har barn som inte alltid är de lättaste. Det känns härligt att få ett uppmuntrande leende när man står där mitt på torget med yrvädret Anton i farten. Det är ju en stressande situation även för mig, så fördömande blickar får mig bara att bli än mer stressad. Så TACK till alla som någon gång lett uppmuntrande till mig! Ni har räddat min dag då ; )

Jag har också kommit fram till att det lönar sig att vara öppen och ärlig i dessa frågor. Många blir glada då jag kan berätta för dem varför det är som det är. De får en förståelse och behöver inte göra egna, felaktiga, tolkningar. I vårt grannskap är det säkert de flesta som vet Antons historia och de kan därmed handskas med olika situationer. På dagis har jag på föräldrakvällen berättat om Anton, så att de andra föräldrarna ska slippa fundera på vad han har. Bättre att de vet sanningen.  Vi är också ofta till simhallen, och jag har otaliga gånger i damernas bastu fått berätta om Anton.  Han är nämligen hård på att "ta löyly" och pratar mer än gärna med alla som sitter i bastun. Och vilka fina diskussioner vi har haft ; ) Damerna har kunnat bemöta honom på ett helt annat sätt när de vet om att han är lite annorlunda.

Jag tror inte att jag någonsin helt kommer att vänja mig med blickarna vi får men vi jobbar med det. Ett steg i taget och för varje gång blir det aningen lättare.  Och du som läser detta kan hjälpa oss, och andra här i landet Annorlunda, genom att se oss i ögonen med ett leende! Och hälsa gärna!

Radarmamman

Har idag spenderat tid i Ylistaro, vid Vanha Markki djurgård och ateljé. Underbart ställe och kan varmt rekommenderas till alla, speciellt barnfamiljer. Många av djuren går lösa på gården: ponnyn Nolli, lammen, hönorna och kalkonen med flera. Anni hoppade jämfota av glädje då hon fick sköta kaninerna och krama ponnyn. Underbart att se hur lillon njöt!

Anton måste man mer eller mindre hålla i handen hela tiden när man är ute i farten. Impulsiviteten gör att det annars kan gå lite väl vilt till och det kan hända att en och annan höna eller tupp skulle flyga upp på takåsen! Men det gick ändå riktigt fint. Det är härligt att se hur nyfiken han är på alla djur. Vissa av dem, speciellt hönor och hästar, verkar ha en lugnande inverkan på honom. Han är helt begeistrad av hönor och tycker det är spännande då han får se "påskäggen" de kläckt ur sig...

Som sagt, det gick helt okej. Men jag måste erkänna att en liten sorg smyger fram vid tillfällen som dessa. Jag tittar på hur andra familjer i lugn och ro strosar omkring och ser på hur barnen har roligt. Barnen är ivriga, jo, men de går ändå att "styra" med ord och de kan fritt vandra omkring.

Och ja ja ja, jag vet att man inte ska jämföra men ibland hjälps det inte. Ibland bara kommer det över en då man ser hur andra har det... Och det är känslor som vi som lever i landet Annorlunda måste lära oss att ta emot, bearbeta, hantera och godkänna.

Med Anton är det så att han på riktigt för det mesta måste hållas i handen, och hårt. Han är extremt impulsiv och otroligt snabb och stark. Skulle han slippa till att fritt göra vad han vill skulle en och annan smärre katastrof inträffa. Inte roligt för honom eller omgivningen.

Så för mig som mamma handlar det om att hela tiden vara steget före, läsa av omgivningen och faktiskt "läsa av hans tankar" så att jag hinner förekomma. Jag brukar beskriva det som att jag är "Radarmamman" som hela tiden har radaren på för att pejla läget. Ögon och öron nacken, och fyra par händer skulle underlätta livet.

Men det är också enormt tungt att konstant vara på sin vakt, att aldrig kunna slappna av. Jag kan också erkänna att det är en känsla jag ibland avundas dem med "normala" barn. Att bara kunna vara... För jag vet ju hur det funkar med Anni, jag kan genom livet med henne uppleva hur det kunde vara. Hon är livlig som tusan, men jag kan ändå långt lita på henne. Hon lyder vid behov och har självbevarelsedriften i skick som stoppar henne från många farosituationer. Självbevarelsedriften saknar Anton när han går upp i varv och därför kräver han också 100% vuxenkoll. De gånger jag är ensam med Anni tycker jag det är rena rama semestern och jag förundras varje gång hur himla enkelt allting kunde vara...

Well, enough gnällt om hur tungt det kan vara! För jepp, tungt är det. Men för inget i världen skulle jag vilja att Anton skulle vara någon annan än just precis den han är. Även om jag får lov att vara "Radarmamman" så ger han mig så mycket mer i utbyte.

Summa summarum: Vi hade en trevlig men tung dag med en massa djur och dagen slutade med glass. Som Anton älskar ; ) Se så han njuter!