söndag 3 juli 2011

Radarmamman

Har idag spenderat tid i Ylistaro, vid Vanha Markki djurgård och ateljé. Underbart ställe och kan varmt rekommenderas till alla, speciellt barnfamiljer. Många av djuren går lösa på gården: ponnyn Nolli, lammen, hönorna och kalkonen med flera. Anni hoppade jämfota av glädje då hon fick sköta kaninerna och krama ponnyn. Underbart att se hur lillon njöt!
Anton måste man mer eller mindre hålla i handen hela tiden när man är ute i farten. Impulsiviteten gör att det annars kan gå lite väl vilt till och det kan hända att en och annan höna eller tupp skulle flyga upp på takåsen! Men det gick ändå riktigt fint. Det är härligt att se hur nyfiken han är på alla djur. Vissa av dem, speciellt hönor och hästar, verkar ha en lugnande inverkan på honom. Han är helt begeistrad av hönor och tycker det är spännande då han får se "påskäggen" de kläckt ur sig...

Som sagt, det gick helt okej. Men jag måste erkänna att en liten sorg smyger fram vid tillfällen som dessa. Jag tittar på hur andra familjer i lugn och ro strosar omkring och ser på hur barnen har roligt. Barnen är ivriga, jo, men de går ändå att "styra" med ord och de kan fritt vandra omkring.

Och ja ja ja, jag vet att man inte ska jämföra men ibland hjälps det inte. Ibland bara kommer det över en då man ser hur andra har det... Och det är känslor som vi som lever i landet Annorlunda måste lära oss att ta emot, bearbeta, hantera och godkänna.

Med Anton är det så att han på riktigt för det mesta måste hållas i handen, och hårt. Han är extremt impulsiv och otroligt snabb och stark. Skulle han slippa till att fritt göra vad han vill skulle en och annan smärre katastrof inträffa. Inte roligt för honom eller omgivningen.

Så för mig som mamma handlar det om att hela tiden vara steget före, läsa av omgivningen och faktiskt "läsa av hans tankar" så att jag hinner förekomma. Jag brukar beskriva det som att jag är "Radarmamman" som hela tiden har radaren på för att pejla läget. Ögon och öron nacken, och fyra par händer skulle underlätta livet.

Men det är också enormt tungt att konstant vara på sin vakt, att aldrig kunna slappna av. Jag kan också erkänna att det är en känsla jag ibland avundas dem med "normala" barn. Att bara kunna vara... För jag vet ju hur det funkar med Anni, jag kan genom livet med henne uppleva hur det kunde vara. Hon är livlig som tusan, men jag kan ändå långt lita på henne. Hon lyder vid behov och har självbevarelsedriften i skick som stoppar henne från många farosituationer. Självbevarelsedriften saknar Anton när han går upp i varv och därför kräver han också 100% vuxenkoll. De gånger jag är ensam med Anni tycker jag det är rena rama semestern och jag förundras varje gång hur himla enkelt allting kunde vara...

Well, enough gnällt om hur tungt det kan vara! För jepp, tungt är det. Men för inget i världen skulle jag vilja att Anton skulle vara någon annan än just precis den han är. Även om jag får lov att vara "Radarmamman" så ger han mig så mycket mer i utbyte.

Summa summarum: Vi hade en trevlig men tung dag med en massa djur och dagen slutade med glass. Som Anton älskar ; ) Se så han njuter!


Inga kommentarer: