Vi har utrett det. Prövat med ändrad dos på medicinen, precis som läkaren rekommenderade. Det hjälpte inte. Tyvärr. Och det oroar mig lite. För när du inte blir förstådd, blir du oroligare. Och vem skulle inte det?
Vi fortsätter vår vandring. Du studsar dig fram. Börjar sjunga Shallow. En sång som din assistent lärt dig. En vacker sång.
Vi kommer till tunneln. Vi stannar. Och börjar tillsammans sjunga sången. Med hög röst, så det ekar. Du tittar förtjust kring dig. Jag vågar klämma i lite extra, för jag ser ingen som kan höra oss.
Och sen kommer det människor. De låtsas att inte se oss. Eller höra oss. Viker av på den lilla stigen innan tunneln. Kanske för att de inte riktigt vet hur de ska bemöta två människor sjungandes i en tunnel?
Det där med bemötanden är annars nåt jag har nära hjärtat. Har föreläst om det. Många gånger. Om att vi människor genom att visa på vår egen sårbarhet kan stärkas. Och när vi genom sårbarheten stärks blir världen lite mjukare. Lite mer mottaglig för skavankerna i själen.
Fasaderna kläs då av och vi möts människa till människa,
Vi fortstätter vår vandring, kommer till tågparken. Jag gäspar lite. Är trött. Du vaknade lite efter fem i morse. Du tittar på mig undrande. Frågar om mamma är trött? Jag nickar och säger, jo mamma är lite trött. Men det gör inget.
Du kommer fram till mig. Och jag hajar igen till lite. Du har blivit så lång. Huvudet längre än mig. Du tar ett stadigt tag om mig, händerna runt mig och ger mig en stor kram. Pussar mig på kinden och säger med tydlig röst: "mamma, mamma, mamma jag älskar dig".
Och plötsligt gör tröttheten ingenting. För vi är mitt inne i livets djupaste mening.
