Jag är trött efter helgen. Vi har med Anni varit på skridskotävling. Det blev inte många timmar sömn. Jag planerade att åka till gymet, men nej... Tröttheten tar vid och jag skippar träningen.
Istället ligger du och jag i soffan och gosar. Sakke kommer dit och börjar busa med dig. Han biter dig i fingrar och tår. Du kiknar av skratt. Han pussar dig. Ni leker en god stund.
Du tittar på Sakke med ett leende. Sen säger du sakta: ystävä. Jag tittar på dig länge. Mitt hjärta svämmar lite över. Av glädje. Och lite av sorg.
Glädjen kommer av att du känner att du har en vän. Sorgen är min privata, den om en mors önskan att hennes barn ska ha vänner. Men den sorgen ska jag inte blanda med dina känslor. Jag tror inte du ännu på allvar saknar vänner. Du är rätt nöjd med oss vuxna. Och Jontti från tv.
Men vet du Anton, det du just sade är precis vad jag önskat att du så småningom ska känna. Att du ska känna att du har en vän, om än det är en hund. Vänskapsbanden människor emellan väntar ännu på att knytas. I sinom tid tror jag de knyts, på ett eller annat sätt.
I väntan på det har du Sakke. Och jag är glad att du redan känner att Sakke, som kom till oss för en månad sedan, är din vän.
Han dömer inte dig fast du beter dig annorlunda. Han tittar inte konstigt på dig när du stammar. Han bryr sig inte om att andra tittar på dig. Han ser dig som den unika värdefulla individ du är.
