Vi har nyss kommit hem från Gamla Vasas städtalko. Det har plockats skräp i byn vår. En fin tradition sen länge.
Nu tittar du på BUU-klubben och äter kvällsmat. Jag dricker en tekopp och känner mig lite upprymd. Lite känslosam. Lite hoppfull.
Du vet inte hur många gånger jag tänkt på vad du skall börja göra som vuxen. Detta en av de bitar jag oroar mig inför din framtid. För jag vet ju att du njuter av det när du känner att du är duktig på något.
Men kommer samhället att hitta någon - ens liten - uppgift som du göra som ditt jobb? Så att du kan vara med. Så att du kan delta i samhället, på ditt eget lilla sätt?
Innan har jag tänkt på det där med att vara vid flaskinsamlingen. Att du kanske kunde hjälpa till med sånt. Med hjälp. Skrev i tiderna en liten text kring det också Jobba vid flaskreturneringen?
Idag föll en tår längs kinden när vi var och plockade skräp. Tidigare år har jag hållit dig i handen, medan jag med andra handen plockat skräp med käppen med "picken". Och det har varit lite karusell,
Men i år fick vi en annorlunda skräpplockare. "Alligatorn" döpte vi den till, För den liknar ju lite det, gapet som plockar skräpet.
Du gick stolt omkring med Alligatorn. Först mest viftandes. Sen bad jag dig titta runt. Se om du ser skräp. Och här kom din styrka fram.
Du har autism. Och med den medföljer en avvikande syn. Du ser detaljer på ett annat sätt än vi andra. Du märker sånt som totalt går förbi mig och andra normalstörda.
Idag hittade du skräp. Och inte bara det. Du klarade av att med Alligatorn plocka upp dem och lägga i påsen. Din finmotorik har utvecklats, och du klarade det. Och mitt hjärta svämmade över och den där tåren rann ned längs kinden.
För jag kom på att detta kankse kunde vara en till uppgift du kunde jobba med. Något du skulle vara duktig på. Något du kunde vara stolt över.
För det är något vi alla behöver få känna mellan varven. Få känna en stolthet över oss själva och det vi gör. Alla jobb är viktiga på sitt sätt och delar av en helhet. Det må sedan vara att plocka skräp.
