Materialet

Hemma från Arbis. Pust. Jag fixa föreläsningen. Med typ 2 tårar. Hade gett mig attan på att inte låta tårarna komma - och har ju klarat det de sista gångerna - men sidu idag fick jag svälja några. 

De kom när jag skulle berätta om att en av mina stora drömmar är att en dag kunna stå vid porten vår, och se Anton själv gå iväg. Utan att han behöver hålla mig - eller någon annan vuxen -  i handen. En dröm som jag faktiskt tror att inom några år kommer att bli sann : )

Det är lite småjobbigt att tala utgående från sig själv. Men det är värt det. Jag riktigt kände hur förståelsen för "annorlunda" medmänniskar växte i salen. Och bara det gör att det är värt att ställa sig framför en publik.

Tyvärr fick vi inte internet att funka, mitt klåp då jag glömde stickan. Hade bakat in några youtube-klipp i materialet som skulle liva upp det hela med lite musik. Klippen är inte om Anton, men sådana som hos mig väckt många känslor. Men som sagt, nu kunde jag tyvärr inte visa dem. Istället lovade jag att lägga ut materialet här på bloggen. Varsågod alltså.

Klickar du på länken nedan kommer du in på slideshare där du kan kolla in hela paketet. Och där går det att klicka in sig på youtube-klippen:

http://www.slideshare.net/AnneSalovaaraKero/arbis  

Vill du kolla in bara själva klippen kan du klicka på dessa länkar:
Hug the bear

Would you call my son a Retard? 

Tusen tack till alla som kom! Jag vet att världen kan bli bättre när jag möter människor som er. 

Skakidarr

Inkommande torsdag ska jag föreläsa på Arbis i Vasa, se annons. Och jag känner redan fjärilarna dansa i magen... Samtidigt som jag tycker att det ska bli enormt roligt, givande och värdefullt så spänner jag mig hur mycket som helst. Skakidarr helt enkelt.

Kommer någon att komma överhuvudtaget? Hur ska jag kunna tala så att jag når ut med mitt budskap? Klarar jag det utan att jag själv tar till tårarna? Erkänner några tårar de första gångerna jag föreläste. Tänk om åhörarna tycker att jag tänker knasigt?

Ja, sådana tankar flyger genom huvudet mellan varven. Jag vet att jag egentligen inte behöver spänna mig. Jag har via jobbet talat otaliga gånger, för både större och mindre grupper. Jag brukar fixa det ok.

Men grejen är den att det är väldigt speciellt att tala så subjektivt, helt utgående från mina egna personliga erfarenheter. Det blir liksom en hel del känslor som kommer med i spelet.

Samtidigt  vet jag att jag inte kan tala "fel", det är ju mig själv och vår vandring i landet Annorlunda jag reflekterar kring. Ändå känns det lite som att utsätta sig för en slags utsatthet. Att blotta en del av sin själ - för vilt främmande människor - och låta dem göra sin tolkning av mig som människa och mamma.

Varför i hela fridens namn ställer jag upp på sånt här då? Kom till Arbis och lyssna så får du veta : )

ps kan också skriva om det efter föreläsningen!

Sköt om dig och ha en bra dag! Anne

Ett litet knip

Förhandsanmälan till skolorna har börjat, för alla 2006 år födda barn. Eller nåja, inte exakt för alla. Mitt 2006 år födda barn blir inte anmäld till den grundläggande utbildningen. Inte denna gång.

Och det är helt och hållet vårt eget val att låta honom mogna till ett år på förskolan. Vi känner att det är det rätta för honom. Även om han separeras från sin årskull, så behöver han mera tid på sig.

Men i ärlighetens namn så kniper det till litet i mitt morshjärta och en tår rinner ned längs kinden. Det är i situationer som detta som det blir så konkret att vi lever i en annorlunda verklighet. En verklighet jag inte skulle byta bort men som ibland har sina smärtsamma inslag.

Min tolkning av min reaktion är att detta är en del av sorgespiralen. Det stora sorgearbetet har jag gått igenom och kommit till acceptans. Här kan du läsa om den vägen. Men när livet här i landet Annorlunda kommer till olika brytningsskeden (som att börja skolan osv) blir man påmind om den försvunna drömmen. 

Drömmen som förvandlades till något annat. Något som jag är evigt tacksam för, en upplevelse få förunnat. Det oaktat är kanske människan - jag - funtad så att man trots allt känner en liten saknad inför de försvunna drömmarna.

Böcker

Har haft en alltför lång paus med skrivandet. Sorry! Men det har varit lite brådis med ett och annat. Och inte har jag mer än fem minuter på mig nu heller... Men jag vill ändå dela med mig av dagens pärla: 

hämtade Anton från förskolan och killen berättar att han varit till bokbussen och där fanns massor med BÖCKER. Jag hajar till, han säger ju böcker och inte bokar!  

Det kallar jag framsteg på hög nivå : ) Det går alltså framåt här i landet Annorlunda, om dock i en alldeles egen takt.