Hur jag orkar?

Jag fick idag frågan om hur jag orkar med allt? Med familj, jobb, politik, blogg, föreningsengagemang etc. Mitt svar löd: Jag får av att ge. Jag får enorm energi när jag märker att det spelar roll vad jag gör, vad jag säger, vad jag skriver. Att det går att "förändra världen", även genom en liten blogg som denna.

Och som pricken på i fick jag idag det bekräftat än en gång. Det spelar roll! Tack för underbar respons om bloggen. Tack till dig som hörde av dig för att berätta hur livet nu ska ta en ny vändning. Lipsill som jag är blir jag alldeles tårögd. Men det är glädjens tårar!

Du som läsare är en av mina inspirationskällor. När jag får veta att du berörs, att du funderat efter blir jag alldeles varm i hjärtat. Tack för det. 

Ps. Orken kommer givetvis också av att min världens bästa man sporrar och stöder mig i allt, av min familj och vänner : )

Hopp, mod och styrka

Hopp, mod och styrka, det har jag fått under de senaste fyra dagarna. I stora doser.

Hopp om att livet blir mera hanterbart. Hopp om att det blir lugnare. Hopp om att Anton på sitt eget sätt ska kunna stå på sina egna ben. Hopp om att Anni kommer att bli stark i sig själv. Hopp om att vi som föräldrar kommer att klara detta, tillsammans.

Jag har också fått mod. Mod att pröva på nya metoder, som kanske ger resultat i en för oss alla lättare vardag.

För att våga ge in mig i det nya, som jag vet att på många sätt kommer att vara krävande behöver jag styrka. Styrka fick jag också i dagarna.

Kanske du undrar hur jag överösts med dessa känslor just nu? Jo, det är ser du så att vi varit på en anpassninsgsträningskurs för barn med krävande beteende, ordnat av fpa och Kehitysvammaisten tukiliitto. 

Och jag har fått träffa så fina, så starka, så underbara föräldrar. Föräldrar som delat med sig av sin vardag, sitt liv. Föräldrar som gett mig råd, nickat igenkännande till mina funderingar och framförallt förstått mig in på djupet.

Och jag ska säga dig: det är nåt av den finaste gåva man kan få av en annan människa, att få känna sig djupt förstådd. 

Denna torsdag avslutas därmed i en känsla av tacksamhet. Tacksamhet över att jag åter igen fått lära känna nya människor. Människor jag inte skulle ha fått lära känna utan Antons handikapp. 

I något skede bara slutar man bry sig

Vi går hem från närbutiken. Superkillen vår har (igen) varit rätt snabb i vändningarna i butiken. En och annan kund i butiken funderade nog på vad vi hade för oss. Denna gång klarade vi dock oss ut utan att tvingas köpa sådant vi absolut inte planerat. Hurra för oss! Inte varje gång det går så bra ; )

På hemvägen får Anton för sig att lägga sig ner på cykelvägen. Raklång. Människor i förbikörande bilar stirrar. Och jag kan inte bry mig mindre. So what att folk tittar!

Men det har inte alltid varit så. Jag minns att det i tiderna kunde såra mig djupt när människor stirrade på Anton. På oss. Det var många tillfällen när jag bet ihop och svalde tårar, samtidigt som jag försökte ignorera blickarna.

Sommaren 2011 skrev jag denna text som tangerar ämnet. När jag nu går tillbaka i tiden märker jag att tjohej! Det smärtat mindre - om ens alls.

Ja, en sådan liten insikt fick jag idag. Jag kommer inte ens ihåg när jag senast skulle ha tagit åt mig av blickarna. Jag har kommit fram till att det är onödigt att ödsla energi på sådant. I stället kan jag ignorera blickarna. Eller om jag råkar vara på extra gott humör så säger jag bara HEJ! med ett stort leende till den som stirrar. 

Nästa vecka åker annars denna familjen Annorlunda till Ylöjärvi för att delta på en anpassningsträningskurs för familjer med barn som har diagnos beteendestörning. 

Ska bli otroligt skönt att få träffa andra familjer som också har en utmanande vardag. Och vet du vad som ska bli extra skönt? Jag vet redan på förhand att ingen kommer att stirra på oss : )

Ha en riktigt bra helg! 

Det är okej

Jag läser i tidningar om hur 2006 år födda barn nu börjar sin skolgång. Jag läser på facebook om hur föräldrar till 2006 år födda barn nu febrilt förbereder sig för skolstarten. 

Ännu för några år sedan trodde också jag att jag hösten 2013 skulle ha en son som skulle börja skolan. Men nu gick det inte så. 

Istället kommer mitt barn att börja sin skola ett år senare. Med en assistent. Med en anpassad läroplan och med inkoppling av specialundervisning.

Jag trodde att det skulle göra ont i mitt hjärta i dessa dagar. Men vet du vad? Det gör inte ont.

I morgon kan det visserligen sticka till lite i mitt mammahjärta. Ett litet stick som påminner om den försvunna drömmen. 

Men det onda kommer att gå över. För det är mer än okej att Anton är som han är!

När blickar möts

Jag går uppför backen till ruinerna, med Anton i min hand. Anni skuttar omkring oss. Uppe på en bänk sitter en familj. Mamma, pappa och ett äldre barn från landet Annorlunda.

Vi närmar oss familjen och Anton vill sin vana trogen göra bekantskap med familjen. Han hälsar och vill veta deras namn. Men han får bara beklagande blickar och svar på ett främmande språk. De talar inte finska, inte svenska och inte heller engelska. Vi har alltså inget gemensamt språk.

Anton blir lite orolig av sig och lägger sig på marken. Jag försöker få upp honom, vilket inte alltid är så lätt med tanke på att han håller på att bli en stor kille.

Jag möter den andra mammans blick. Hon ger mig ett litet, förstående leende. Och just då känner jag att hon förstår mig.

Jag får upp Anton och vi vandrar vidare. Den andra familjen stiger upp från bänken och fortsätter också sin vandring. Jag tittar på deras ryggar när de går ned för backen. Sedan svänger mamman om sig. Och vinkar till mig.

Vi behöver inte alltid ha ett gemensamt verbalt språk för att kunna känna oss förstådda. Ibland kan det räcka med att ha en delad och gemensam erfarenhet av livet.

Ögonblick

Sista semesterdagen hägrar framför mig. Jag sitter bredvid högsängen och nattar småttingarna, och tar en tillbakablick på semestern.

Den får godkänt. Det gick. Det var ok. Stundvis till och med himmelskt. Andra stunder tung så tårarna brände bakom ögonlocken. Men mestadels helt okej. 

Och okej räcker, det är tillräckligt bra. Speciellt här i landet Annorlunda.

För visst är det väl så att det behöver gå lite upp och ner för att man ska kunna känna av de riktiga höjdarna? Då uppskattar man de oftast rätt korta ögonblicken när man känner en svindlande lycka.

Som ögonblicket av lycka av när jag såg Anni naken och tjutande av lycka springa längs stranden. Lyckan av att se Anton stolt och glad helt själv rutscha längs en vattenrutschkana på Tropiclandia. Stunden av lycka när äldstingen kom på middag, och sedan tog över "springa efter Anton uppdraget" medan jag och mannen lugnt fick avsluta middagen, Lyckan när jag fått susa fram på mina rullskridskor längs vägarna i våra vackra trakter. Lyckan när jag och mannen i mitt liv varit ut och paddlat kanot...

Stunderna av lycka har varit många, när jag så här i efterhand betraktar dem. De tunga, trötta stunderna får lov lämna i skuggan av dem. De vackra och lyckliga minnena ska jag ta fram när de tunga stunderna igen gör sig påmind. För att påminna mig om att de lyckliga stunderna finns - de återkommer alltid. För efter mörker kommer ljus.

ps. Han som gjorde mig till mamma Annorlunda har fyllt 7 år!