Jag går uppför
backen till ruinerna, med Anton i min hand. Anni skuttar omkring oss. Uppe på
en bänk sitter en familj. Mamma, pappa och ett äldre barn från landet Annorlunda.
Vi närmar oss
familjen och Anton vill sin vana trogen göra bekantskap med familjen. Han
hälsar och vill veta deras namn. Men han får bara beklagande blickar och svar på
ett främmande språk. De talar inte finska, inte svenska och inte heller
engelska. Vi har alltså inget gemensamt språk.
Anton blir lite orolig
av sig och lägger sig på marken. Jag försöker få upp honom, vilket inte alltid
är så lätt med tanke på att han håller på att bli en stor kille.
Jag möter den
andra mammans blick. Hon ger mig ett litet, förstående leende. Och just då känner
jag att hon förstår mig.
Jag får upp Anton
och vi vandrar vidare. Den andra familjen stiger upp från bänken och fortsätter
också sin vandring. Jag tittar på deras ryggar när de går ned för backen. Sedan
svänger mamman om sig. Och vinkar till mig.
Vi behöver inte
alltid ha ett gemensamt verbalt språk för att kunna känna oss förstådda. Ibland kan det räcka med att ha en delad och gemensam erfarenhet av livet.
3 kommentarer:
Oj, jag ryser av det du beskriver. Vilket möte, förståelse utan ord. Fint, och äkta. Kramar
Det började med att jag googlade på sotos och hittade ett blogginlägg av dig som var så fint skrivet att jag blev nyfiken på att läsa mer. Sedan har jag läst några,till av dina inlägg och både skrattat och fällt tårar. Tack för att du delar med dig och vidgar mina/våra vyer!!
Tusen tack Cirkus Joa för dina ord! Känns bra att skriva när jag får veta att orden spelar roll. Ha det bra! Anne
Skicka en kommentar