Vi går hem från närbutiken. Superkillen vår har (igen) varit rätt snabb i vändningarna i butiken. En och annan kund i butiken funderade nog på vad vi hade för oss. Denna gång klarade vi dock oss ut utan att tvingas köpa sådant vi absolut inte planerat. Hurra för oss! Inte varje gång det går så bra ; )
På hemvägen får Anton för sig att lägga sig ner på cykelvägen. Raklång. Människor i förbikörande bilar stirrar. Och jag kan inte bry mig mindre. So what att folk tittar!
Men det har inte alltid varit så. Jag minns att det i tiderna kunde såra mig djupt när människor stirrade på Anton. På oss. Det var många tillfällen när jag bet ihop och svalde tårar, samtidigt som jag försökte ignorera blickarna.
Sommaren 2011 skrev jag denna text som tangerar ämnet. När jag nu går tillbaka i tiden märker jag att tjohej! Det smärtat mindre - om ens alls.
Ja, en sådan liten insikt fick jag idag. Jag kommer inte ens ihåg när jag senast skulle ha tagit åt mig av blickarna. Jag har kommit fram till att det är onödigt att ödsla energi på sådant. I stället kan jag ignorera blickarna. Eller om jag råkar vara på extra gott humör så säger jag bara HEJ! med ett stort leende till den som stirrar.
Nästa vecka åker annars denna familjen Annorlunda till Ylöjärvi för att delta på en anpassningsträningskurs för familjer med barn som har diagnos beteendestörning.
Ska bli otroligt skönt att få träffa andra familjer som också har en utmanande vardag. Och vet du vad som ska bli extra skönt? Jag vet redan på förhand att ingen kommer att stirra på oss : )
Ha en riktigt bra helg!
2 kommentarer:
Oj om jag någon dag kommer så långt att jag slutar bry mig om de där blickarna.
Hej Åsa!
Hittade just din fina blogg. Det tog länge innan jag slutade bry mig, det tar sin tid. Men som du skriver på din blogg: asioilla on tapana järjestyä.
Ha det bra o kämpa på! Anne
Skicka en kommentar