Ögonblick

Sista semesterdagen hägrar framför mig. Jag sitter bredvid högsängen och nattar småttingarna, och tar en tillbakablick på semestern.

Den får godkänt. Det gick. Det var ok. Stundvis till och med himmelskt. Andra stunder tung så tårarna brände bakom ögonlocken. Men mestadels helt okej. 

Och okej räcker, det är tillräckligt bra. Speciellt här i landet Annorlunda.

För visst är det väl så att det behöver gå lite upp och ner för att man ska kunna känna av de riktiga höjdarna? Då uppskattar man de oftast rätt korta ögonblicken när man känner en svindlande lycka.

Som ögonblicket av lycka av när jag såg Anni naken och tjutande av lycka springa längs stranden. Lyckan av att se Anton stolt och glad helt själv rutscha längs en vattenrutschkana på Tropiclandia. Stunden av lycka när äldstingen kom på middag, och sedan tog över "springa efter Anton uppdraget" medan jag och mannen lugnt fick avsluta middagen, Lyckan när jag fått susa fram på mina rullskridskor längs vägarna i våra vackra trakter. Lyckan när jag och mannen i mitt liv varit ut och paddlat kanot...

Stunderna av lycka har varit många, när jag så här i efterhand betraktar dem. De tunga, trötta stunderna får lov lämna i skuggan av dem. De vackra och lyckliga minnena ska jag ta fram när de tunga stunderna igen gör sig påmind. För att påminna mig om att de lyckliga stunderna finns - de återkommer alltid. För efter mörker kommer ljus.

ps. Han som gjorde mig till mamma Annorlunda har fyllt 7 år!