Luxemburg

Här sitter jag och printtar ut sista materialet som jag ska ha med till Luxemburg. Har en spännande resa framför mig! Jag och mina kolleger från åtta olika länder har nu äntligen nått  första delmålet: vi ska nu utbilda nya människor i ett nytt och innovativt sätt att jobba med och utbilda marginaliserade människor.

Vi kommer att ge våra nya partners metoder och verktyg till hur de kan jobba med att höja marginaliserades självkänsla, självkännedom, sociala färdigheter och förmåga att själv styra sitt liv. Dessa färdigheter anser vi vara "baskunskaper" för att människan ska kunna ta till sig även annan kunskap och hitta sin plats i samhället.

Traditionellt menar man läs-, skriv- och räknekunskaper då man talar om om baskunskaper. Vi anser att utöver detta så krävs också dessa andra kunskaper: utan god självkänsla och självtillit har man betydligt svårare att lära sig! Och det i sin tur påverkar hur man hittar sin plats i samhället. Vi tror alltså att det är oerhört viktigt att med marginaliserade människor jobba med självkänslofrågor så att de blir "empowered" till att till exempel börja studera. Om vårt projekt kan du läsa mer om här: Pro-Skills

Måste medge att jag är sjukt nervös inför denna grej. Jag har en hel del ansvar iom att jag koordinerar grejen. Tur är att jag har ett team utan like att jobba med. Tillsammans kommer vi att fixa det galant!

Jag kommer att vara borta i fem dagar. Prognosen är sol och kring +19 grader för hela perioden : )

Vinterminnen

Inlägget idag ska vara ett lite mera traditonellt "mammabloggsinlägg". Du ska få njuta av en lååång rad foton på våra småttingar. Fotona är tagna av den bästa bättre halvan, dvs min man. 

Som du ser har vi njutit av vintern och de vackra soliga dagarna. Trots en vinter av mycket trötthet och annat jobbigt har vi haft underbart fina stunder! 

För mig är det lite speciellt att titta på fotona. Det ser liksom så himla "normalt" ut! Solen skiner och ungarna är glada och det syns inte tillstymmelsen av min trötthet eller oro. Eller att jag på en del av fotona sitter som på nålar och är beredd att vid behov rusa efter Anton på en nanosekund (Radarmamman om du minns!). Bra så! 

Jag hoppas att jag i min gungstol ska kunna se på foton som dessa och bara komma ihåg de fina, roliga och vackra. Jag hoppas att jag där i gungstolen har ett litet leende på läpparna samtidigt som jag klappar mig på axeln och säger: "Fy tusan Anne vilken järnmorsa du var! Du fixa att ge dina barn upplevelser som för de flesta "normalstörda" känns självklara. Trots att vi lever i landet Annorlunda!"

Hmm... Vet inte om det blev ett så tradionellt mammabloggsinlägg men så här blev det i dag. Ha det gott och njut av våren!

Jag vill oskå vara emsam!

Anton har nu en period vid diverse tillfällen sagt: jag vill oskå vara emsam! Med eftertryck. Jag har försökt avfärda det men ikväll började jag fundera kring att han ibland säkert skulle vilja det: att vara helt ensam en stund. Så där på riktigt.

Lillkillen är ju nämligen under övervakning 100%. Det måste ju vara rätt påfrestande för honom att aldrig bli lämnad i fred och få vara i lugn och ro med sina egna tankar...

Jag önskar verkligen att jag kunde lämna honom ensam de stunder han ber om det. Men det går ju liksom inte, tyvärr. Risken för olyckor och annat är alldeles för påtaglig.


En av mina högsta önskningar är att han så småningom skulle kunna lämnas själv. Att han kunde vara på sitt rum och leka, utan att jag eller någon annan vuxen är med. Det skulle underlätta livet något enormt, men framför allt önskar jag det för hans skull. Kan inte vara helt kul att någon har järnkoll på dig hela tiden!


När jag skriver detta märker jag hur väsentligt mina framtidsönskningar skiljer sig från förväntningar man har på "normalstörda" barn. Med Anton önskar jag att vi ska komma till ett stadie där han inte hela tiden behöver kontrolleras, och att han ska kunna leka själv. Med andra barn i samma ålder tror jag förhoppningarna är lite andra?


Men i väntan på att han ska kunna lämnas själv tror jag att vi ska börja öva på att han får vara i vardagsrummet eller lekrummet (efter att de checkats säkra!), helt själv. Jag kan hålla mig på höravstånd under tiden : )

Att bemöta såna som mig?

Sitter och funderar på min föreläsning jag ska hålla inkommande tisdag. 1 1/2h snack om att bemöta föräldrar till specialbarn. Dvs om att bemöta sådana som mig. Åhörarna torde vara personal inom dagvård och skola.

Måste erkänna att det känns lite konstigt att tala om ämnet, att tala om sig själv och hur jag som mamma vill - och behöver - bli bemött i samarbetet med dagis- och skolpersonal.

Trots att det känns lite konstigt är jag glad att jag igen blivit tillfrågad. Erfarenheten från tidigare föreläsningar har varit att temat är uppskattat, speciellt för att det är en förälder som talar och att det inte enbart är pedagogiskt sakkunniga som uttalar sig. 

Men hur ska man då bemöta såna som mig? Egentligen handlar det inte om stora och komplicerade grejer... Det handlar helt enkelt om att ta med oss föräldrar i samarbetet och att:

• våga lite på att vi känner våra barn
• ha förståelse för att vi mellan varven är trötta och kan vara lite disträ (själv är jag en expert på att glömma lappar som ska till dagis!)
• kom ihåg att ge eventuella syskon uttrymme att få vara sig själv (det kan annars lätt hända att de paras ihop som lekkompisar, om ålderskillnaden är liten)
• kom ihåg att ha fokus på barnets styrkor: beröm, beröm, beröm! Trots att ett specialbarn kan ha många svårigheter och kan vara "jobbigt" mellan varven har vi alla styrkor. Genom att förstärka dem går vi alla framåt

Sist men inte minst handlar det om att bemöta oss och våra barn som medmänniskor. Se oss i ögonen och le mot oss. Bekräfta oss, trots att vi kan kännas "annorlunda". Genom att du bekräftar oss känner vi oss delaktiga. Genom att vi känner oss delaktiga fungerar kommunikationen och samarbetet blir bättre. Då vågar också vi bekräfta dig och vi får igång en positiv spiral : )

Det krävs alltså inga konstigheter med att möta såna som mig. Jag är ju trots allt inte så annorlunda! Vad jag önskar är att vi människor på riktigt skulle ta lärdom av en av världens största visdomar: behandla andra som du själv vill bli behandlad... Lätt eller hur? 

Kolla in denna länk och du förstår. Kolla till slutet. Snälla.

Nej, tänker inte börja göra reklam

Har haft bråda tider med olika frågor. Dessutom tog vi en liten miniresa till Ähtäri med småttingarna. Bloggen har fått ligga över en vecka, men ska ta nya tag så småningom.

Ett mellaninlägg måste jag dock göra nu. Blev nämligen kontaktad, här på bloggen, för att göra "reklam". Och som tack skulle jag - hör och häpna - få vara med och tävla om barnkläder! Jippii! Nedan det lilla erbjudandet.

Tackar men nej tack. Jag kommer inte att använda denna blogg för att göra reklam. Det är inte därför den finns. 

Så det lilla erbjudandet från X blev kallt deletat från bloggen.

Ha en skön helg alla!

Anne

Godeftermiddag!

Nu har du chans att vinna barnkläder från 30 olika märken hos oss på X. De som bloggar och inspirerar sina läsare mest kreativt, hittar de snyggaste kiten eller skapar något annat spännande inlägg, är med och tävlar i en av årets största bloggtävlingar. Vinnaren väljer första plagget, tvåan andra plagget osv. Totalt kan 30 tävlanden vinna! När du bloggat, mejla mig så är du med i tävlingen =) 

...en fördel i tävlingen är om man tipsar sina läsare att göra samma sak och glöm inte länka till X med ordet "barnkläder"

Varma hälsningar,

xxPR & Kundtjänst