Alltid, alltid, alltid

Du ligger i din säng. Jag sitter vid fotändan och skriver detta. Du är lite orolig. Det brukar vara så efter intervallen. Jag hör hur du för dig själv viskar: "mamma kommer och hämtar alltid, alltid, alltid".

Alltid, alltid, alltid är nåt vi säger till varandra varje dag. När jag säger till dig att jag älskar dig, svarar du med ett alltid, alltid, alltid. När vi talar om att du ska till intervallen, lugnar du dig med att upprepa för dig själv: "mamma kommer och hämtar. Alltid, alltid, alltid.". Som ett dövande mantra.

I dag fick jag veta att en mamma inte mera kommer och hämtar sitt barn. Att mamman inte mera kan säga att hon älskar sitt barn. Att barnet inte mera kan känna sin mammas armar runt sin kropp. Ett barn som behöver speciell omvårdnad. 

Och det gör ont i mitt hjärta av bara tanken.

Än så länge kan vi säga till varandra att vi älskar varandra. Alltid, alltid, alltid. Du har din tillit till att vi hämtar dig från intervallen. Alltid, alltid, alltid.

Men visst har livet lärt mig att det inte alltid går som tänkt. Din storebror kom ju till mig som en gåva. En smärtsam gåva där döden var inblandad. 

Den erfarenheten har lärt mig att döden kan vara grym. Den behöver inte ta hänsyn till vem den tar. Eller vem den lämnar efter sig.

Och jag tänker: så länge vi lever kan vi säga det till varandra, att vi älskar varandra. Så länge vi lever kan visa det till varandra. Så länge vi lever kan vi inge känslan av evig kärlek till varandra. En känsla som räcker bortom döden.

Du har somnat nu Anton. Du andas lugnt. Anni är ännu vaken. Mellan varven säger hon: "älskar dig mamma". Jag svarar: "älskar dig också. Alltid, alltid, alltid" 

Jag ska nu skriva färdigt denna text, torka mina tårar och sända en kärlekstanke till familjen som nu är en färre.

Sedan ska jag smeka dig och Anni över huvudet och ge er en puss på kinden. Och viska i örat: Mamma älskar. Alltid, alltid, alltid.

En riktig cykel

Vi cyklar till lekparken, Anni, du och jag. Du har varit rätt orolig idag Anton. Jag vet inte vad det beror på, men det är ofta så på helgerna. Jag antar att det beror på att helgerna innehåller mindre strukturer. Och strukturer hjälper dig. 

När vi kommer till lekparken lägger du genast märke till en cykel som finns där. Den är fin. Blå.

Vi försöker gunga och rutcha men din uppmärksamhet går konstant till cykeln. Och så säger du: "Anton vill också ha en riktig cykel". Jag tittar på dig, fundersamt. Vad menar du? Du har ju en cykel.

Jag säger till dig: "Anton har en riktig cykel, en fin lila cykel på tre hjul. Den är fin och bra". Du tittar stint på mig med dina blå ögon och upprepar: "Anton vill ha en riktig cykel".

Mitt hjärta snörper till. Är det nu du börjar inse din annorlundahet? Är vi nu där, tiden jag bävar för? Tiden när du börjar jämföra dig med andra, vad de andra kan och har?

Vi tar en längre cykeltur, via kiosken för att köpa lördagsgodiset. Du säger flera gånger att du vill ha en riktig cykel. Och jag försöker övertyga om att din trehjuling är hur fin och riktig som helst. Men du envisas: "Anton vill ha en riktig cykel. Jultomten hämtar".

Jag ler utåt men inombords fäller mitt lilla mammahjärta tårar. Du kommer inte att få en "riktig" cykel till julen. Du kommer kanske aldrig att kunna cykla på en "riktig" cykel.

Hur ska jag i framtiden hitta orden för att förklara din annorlundahet för dig? Kommer jag att kunna vara där som din klippa, som vindskyddet som tar värsta udden ur känslostormen?

Jag vet inte vad framtiden bär med sig. Men jag har på känn att vi är på väg in i en ny fas. Vi har haft dem för. De brukar vara lite jobbiga. Men när vi väl är genom dem, brukar det vara snäppet lättare att andas.

Oberoende hur det går, önskar jag att jag ska kunna inge dig självkänslan att kunna känna att även en trehjuling kan vara en riktig cykel. 

För det är ju ändå inte antalet hjul på cykeln som definierar människovärdet, eller hur?