En riktig cykel

Vi cyklar till lekparken, Anni, du och jag. Du har varit rätt orolig idag Anton. Jag vet inte vad det beror på, men det är ofta så på helgerna. Jag antar att det beror på att helgerna innehåller mindre strukturer. Och strukturer hjälper dig. 

När vi kommer till lekparken lägger du genast märke till en cykel som finns där. Den är fin. Blå.

Vi försöker gunga och rutcha men din uppmärksamhet går konstant till cykeln. Och så säger du: "Anton vill också ha en riktig cykel". Jag tittar på dig, fundersamt. Vad menar du? Du har ju en cykel.

Jag säger till dig: "Anton har en riktig cykel, en fin lila cykel på tre hjul. Den är fin och bra". Du tittar stint på mig med dina blå ögon och upprepar: "Anton vill ha en riktig cykel".

Mitt hjärta snörper till. Är det nu du börjar inse din annorlundahet? Är vi nu där, tiden jag bävar för? Tiden när du börjar jämföra dig med andra, vad de andra kan och har?

Vi tar en längre cykeltur, via kiosken för att köpa lördagsgodiset. Du säger flera gånger att du vill ha en riktig cykel. Och jag försöker övertyga om att din trehjuling är hur fin och riktig som helst. Men du envisas: "Anton vill ha en riktig cykel. Jultomten hämtar".

Jag ler utåt men inombords fäller mitt lilla mammahjärta tårar. Du kommer inte att få en "riktig" cykel till julen. Du kommer kanske aldrig att kunna cykla på en "riktig" cykel.

Hur ska jag i framtiden hitta orden för att förklara din annorlundahet för dig? Kommer jag att kunna vara där som din klippa, som vindskyddet som tar värsta udden ur känslostormen?

Jag vet inte vad framtiden bär med sig. Men jag har på känn att vi är på väg in i en ny fas. Vi har haft dem för. De brukar vara lite jobbiga. Men när vi väl är genom dem, brukar det vara snäppet lättare att andas.

Oberoende hur det går, önskar jag att jag ska kunna inge dig självkänslan att kunna känna att även en trehjuling kan vara en riktig cykel. 

För det är ju ändå inte antalet hjul på cykeln som definierar människovärdet, eller hur?