Vänta, Anni, vänta nu! Jag ska bara först hjälpa Anton. Vänta Anni, jag ska bara först klä på Anton. Vänta Anni där, mamma springer och hämtar Anton...
Dessa ord får vår underbara lilla prinsessa höra dag ut och dag in. Och det känns inte bra. Men det är livets realiteter. Hon klarar av att vänta i situationer då storebror inte kan.
Jag har idag funderat extra kring syskonroller i familjen. Varför? Jo, jag var i tisdags och föreläste om "Bemötande av föräldrar med specialbarn" för ett gång vuxenstuderanden inom dagvård och skola. Som sidoparentes måste jag säga: vilka fina kvinnor! Känns bra att veta att det det finns så omtänksamma, proffsiga yrkesmänniskor där ute som tar hand om barn och unga.
Ett ev teman jag tog upp var syskonrollen. Att vara syskon i en familj där en medlem tar mer eller mindre all uppmärksamhet är inte lätt. Forskning visar att syskonen ofta känner sig mindre sedda, erkända och bekräftade än syskonet med ett funktionshinder. En del tar på sig den snälla, hjälpsamma rollen. En del känner att det inte finns tillräckligt med utrymme för deras känslor.
Som mamma till flera barn får man hjärtsnörp då man tar del av forskningen. Men, det ger också en tankar och funderingar för att komma ihåg hur himla viktigt det är att ta de andra syskonen i beaktande!
Vårt äldsta barn vill inte figurera i bloggen, är redan "vuxen". Med x kommer vi säkert ännu i framtiden få gå diskussioner kring varför tonårstiden var som den var. Varför vi inte hade tillräckligt med tid för samtal... Vår tid gick då mest åt till spädbarn, kolik, sjukhus, trötthet, ångest och mera trötthet. Till att överleva. Trots allt har x vuxit sig till en fin ung vuxen som kommer att klara livet bra! Men vi kommer ännu att få ta samtal kring tematiken.
Anni har utvecklats i racerfart till att bli en mycket själständig ung dam. Till en del tror jag det beror på hennes grundpersonlighet (bestämd, envis och mycket temperament!), till en del tror jag hon tvingats att utvecklas snabbare på grund av Anton. Vi har inte haft möjlighet att hjälpa henne med allt, så hon har klurat ut det mesta själv. Och vill också göra det själv. Vee den som försöker hjälpa henne med påklädning! Kan själv!
Även om man får lite skrämselhicka då man tar del av forskningen kring syskonrollerna är det också skönt att läsa att det kan gå hur bra som helst! Och att dessa syskon utvecklar en unik förmåga till empati.
Tar vi föräldrar oss tiden att ge henne ensamtid, kommer vi ihåg att berömma henne för den hon är (inte bara för vad hon gör!) och ger henne möjlighet att uttrycka även sina negativa känslor har hon alla chanser i världen att vända syskonskapet till en enorm styrka och rikedom i livet. Hon - och andra med liknande erfarenhet - kommer att bära med sig en unik kunskap och de kommer att kunna värdesätta livet på ett djupgående sätt. Men det är vi föräldrar som måste hjälpa till på vägen.
Har just surfat på nätet och klickat till mig två böcker kring syskonskapet. Kolla nedan vilka. Jag återkommer med en recension när de väl blivit lästa.
Nu ska det fixas kvällsmål och sen nattas. Sköt om dig!
********************************************************************************************
Christina Renlund: Litet syskon
"Den här boken är barns berättelser om hur det är att ha ett syskon med kronisk sjukdom eller funktionsnedsättning. Det är barnen själva som berättar, det är deras röster vi hör. Barnen är mellan två och sex år och har syskon med autism, cancer, cystisk fibros, epilepsi, hjärtfel, muskelsjukdom, rörelsehinder, synskada och utvecklingsstörning.
I boken visar Christina Renlund många sätt som barn kan uttrycka sig på, många konkreta verktyg som är användbara för att hjälpa barn att berätta. Och barn behöver prata – i första hand i sin familj men det behöver även finnas konkreta arbetssätt för hur man pratar med barn om sjukdom/funktionsnedsättning inom förskola och vård.
Frida Blomgren: Annorlunda syskon
"Syskonrelationen är en av de längsta relationer du har i ditt liv. Syskon delar (oftast) gener och föräldrar, de växer upp tillsammans och har starka band till varandra. Ändå kan man som syskon i samma familj växa upp under väldigt olika villkor.
Annorlunda syskon handlar om hur det är att växa upp men ett funktionshindrat syskon. Om svårigheter och glädjeämnen och hur det kan prägla de friska barnen i familjen.
Innehållet i boken bygger på intervjuer med nio vuxna syskon där författaren Frida Blomgren har utgått ifrån tio frågeställningar, en för varje kapitel. Frida sökte inte efter någon viss grupp av funktionshinder eller speciell ålder eller kön, och i intervjusvaren nämns sällan heller funktionshindret. Det som främst slår en är hur mycket de olika syskonen har gemensamt, både egenskaper och erfarenheter, trots att deras familjer och hemförhållanden har sett olika ut. De känner ofta att de har fått mogna tidigt, fått ta ansvar.
Många berättelser handlar om den oro som fanns under barndomen. Det funktionshindrade syskonet kanske ofta befann sig på sjukhus eller måste åka in akut. Ju äldre syskonen blir finns också en tanke på att den dag föräldrarna inte längre orkar eller är kvar i livet, kommer ansvaret att läggas på det friska syskonet. Samtidigt har många nära till glädje och de har lärt sig att inte oroa sig i onödan utan att leva i nuet."
