I dag satt jag i bilen och funderade på den lilla frågan: Vem är jag? Hur har jag blivit den jag är? Tycker jag om mig, som den jag är? Vad ska jag bli när jag blir stor? Vete tusan varifrån tankarna kom! Men de kom, pang på!
Efter en stunds funderas fylldes ögonen av tårar. Du som följt bloggen en tid blir knappast förvånad. För jepp, jag är en lipsill utan like!
Jag överväldigades av enormt starka känslor. Den starkaste var tacksamhet. Tacksamhet över att jag får uppleva det jag går igenom här i landet Annorlunda.
Ja, det är tungt och det har sitt pris. Men jag skulle inte vara den jag är utan min familj. Jag skulle inte vara den jag är utan erfarenheten av ett liv med Anton.
Jag skulle inte ha träffat alla nya underbara människor jag träffat på grund av funktionshindret. Jag skulle inte skriva denna blogg!
Jag skulle inte ha den spirande känslan om att denna resa kommer att resultera i något gott. Något livsbejakande, vackert, positivt och unikt.
Jag skulle inte ha den här magkänslan jag nu har. En känsla om att jag håller på att lära mig något oerhört viktigt. Magkänslan säger att jag sakta men säkert håller på att lära mig vad som är meningen med mitt liv.
De känslofyllda tårarna förvandlades till tårar av lycka och tacksamhet. Det riktigt knöt sig i magen av den starka känslan. Trots dåliga dagar är jag tacksam över att jag får leva detta unika liv. Fick jag svar på mina frågor? Ja, det fick jag.
ps. nu ska jag torka mina tårar! Att skriva ner hur det kändes fick mig att börja pjula igen. Blötfis som jag är! Men det är också ok att vara det : )
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar