Brev till Anton

Jag sitter vid köksbordet och tittar på dig. Du sitter i soffan i vardagsrummet, fullt koncentrerad på din favoritfilm. En film som du sett kanske 114 gånger, om inte mera.

Du vaggar av och an med övre kroppen. Så där som du alltid gör när du sitter. Jag minns ännu natten när jag vaknade och såg dig sitta i din säng, vaggandes av och an.

Jag blev rädd då. Du var två år gammal och utan diagnosen utvecklingsstörning. Jag minns hur jag satt i min säng och tittade på dig. Funderandes om allt är ok med dig? Du lugnade ner dig först när jag kom till din säng, när jag lade dig att ligga och sjöng Trollmors vaggvisa för dig.

På morgonen ringde jag en vän för att berätta om hur orolig jag blivit av synen. Hon lugnade mig och sade att det nog bara varit nåt tillfälligt. Jag tänkte i samma banor: det var nog en engångsföreteelse.

Men det var inget tillfälligt. Medan tiden gått har du vaggat dig genom livet. Det lugnar dig att hålla kroppen i rörelse. Jag blir inte längre rädd för det. Men jag vet att de som inte känner dig ibland tycker att det är konstigt. Om de inte märker på ditt utseende att du inte är som de flesta av oss andra, så märker de det senast när du vaggar dig av och av.

Vet du Anton, i dagarna har jag använt en stor del av min energi till att ordna upp så att din skolstart ska ske bra. Du ska nämligen börja grundskolan. Du har nog inte förstått det än. 

I tiderna trodde jag att du skulle börja skolan när du är 7 år gammal. Nu blev det inte så. Du fyllde 8 år i går. Du börjar skolan ett år senare än jag trodde. Med en egen assistent. Med en egen läroplan. 

Och jag önskar av hela mitt hjärta att du ska kunna ta din plats i klassen, trots din "annolundahet". Att du trots att en hel del kan bli ganska omständigt, ska kunna ses som en resurs. Att du ska ses som en egen person som på sitt eget sätt bidrar till helheten.

För det är det vi människor behöver. Vi behöver få känna oss delaktiga. Som en viktig del av helheten.

Tiden visar hur det går med den biten. Men du ska veta att du för alltid kommer att vara en del av min helhet. Utan dig skulle jag bara vara ett fragment av mitt sanna jag.

Jag vet inte i denna stund om du någonsin kommer att kunna läsa detta. Eller förstå innehållet i det? 

Om så inte är fallet: jag önskar att jag i det levande livet, i varje andetag jag tar, ska få dig att känna att du är det mest unika som hänt mig i livet. Att du gör mig till en människa jag inte annars skulle vara. Att du ska känna att du är älskad. Älskad som den du är. 

Detta brev skulle jag egentligen skriva till dig i går. Jag brukar ju skriva till dig på din födelsedag. Men jag kunde inte. Hjärat var för fyllt av känslor. Så denna gång blev det dagen efter din födelsedag... Det oavsett ska du veta att du för evigt kommer att äga mitt hjärta.