onsdag 30 juli 2014

Brev till Anton

Jag sitter vid köksbordet och tittar på dig. Du sitter i soffan i vardagsrummet, fullt koncentrerad på din favoritfilm. En film som du sett kanske 114 gånger, om inte mera.

Du vaggar av och an med övre kroppen. Så där som du alltid gör när du sitter. Jag minns ännu natten när jag vaknade och såg dig sitta i din säng, vaggandes av och an.

Jag blev rädd då. Du var två år gammal och utan diagnosen utvecklingsstörning. Jag minns hur jag satt i min säng och tittade på dig. Funderandes om allt är ok med dig? Du lugnade ner dig först när jag kom till din säng, när jag lade dig att ligga och sjöng Trollmors vaggvisa för dig.

På morgonen ringde jag en vän för att berätta om hur orolig jag blivit av synen. Hon lugnade mig och sade att det nog bara varit nåt tillfälligt. Jag tänkte i samma banor: det var nog en engångsföreteelse.

Men det var inget tillfälligt. Medan tiden gått har du vaggat dig genom livet. Det lugnar dig att hålla kroppen i rörelse. Jag blir inte längre rädd för det. Men jag vet att de som inte känner dig ibland tycker att det är konstigt. Om de inte märker på ditt utseende att du inte är som de flesta av oss andra, så märker de det senast när du vaggar dig av och av.

Vet du Anton, i dagarna har jag använt en stor del av min energi till att ordna upp så att din skolstart ska ske bra. Du ska nämligen börja grundskolan. Du har nog inte förstått det än. 

I tiderna trodde jag att du skulle börja skolan när du är 7 år gammal. Nu blev det inte så. Du fyllde 8 år i går. Du börjar skolan ett år senare än jag trodde. Med en egen assistent. Med en egen läroplan. 

Och jag önskar av hela mitt hjärta att du ska kunna ta din plats i klassen, trots din "annolundahet". Att du trots att en hel del kan bli ganska omständigt, ska kunna ses som en resurs. Att du ska ses som en egen person som på sitt eget sätt bidrar till helheten.

För det är det vi människor behöver. Vi behöver få känna oss delaktiga. Som en viktig del av helheten.

Tiden visar hur det går med den biten. Men du ska veta att du för alltid kommer att vara en del av min helhet. Utan dig skulle jag bara vara ett fragment av mitt sanna jag.

Jag vet inte i denna stund om du någonsin kommer att kunna läsa detta. Eller förstå innehållet i det? 

Om så inte är fallet: jag önskar att jag i det levande livet, i varje andetag jag tar, ska få dig att känna att du är det mest unika som hänt mig i livet. Att du gör mig till en människa jag inte annars skulle vara. Att du ska känna att du är älskad. Älskad som den du är. 

Detta brev skulle jag egentligen skriva till dig i går. Jag brukar ju skriva till dig på din födelsedag. Men jag kunde inte. Hjärat var för fyllt av känslor. Så denna gång blev det dagen efter din födelsedag... Det oavsett ska du veta att du för evigt kommer att äga mitt hjärta.


5 kommentarer:

Matti Hokkanen sa...

Först och -främmst, grattis till 8-åringen och lyckatill med skolstarten! Och om detdär vaggandet, så är det typiskt, att då en födelseblind, eller sedan födseln svårt synsvag person, inte kan ta modell av seende personer till saker och -ting, bildas det mer eller mindre automatiskt sk blindismer, dvs just olika tvångsrörelser, såsom att vagga, vifta på huvudet/händerna och fastän inte direkt en tvångsrörelse, är ett typiskt fenomen, att trycka ögonen, vilket jag ändå allrig gjort och troligen för att, jag haft ögonprotes i vänstra ögat sedan 3 månader gammal, samt i högra, sedan 26 år gammal. Naturligtvis, försöker man inom synskaderehabiliteringen, arbeta bort dessa, men ytterst sällan, lyckas man få dessa helt och hållet bort, fast är det ens helt fiffigt, att arbeta dem helt och -hållet bort, eller borde man ändå satsa på, att fundera på när det inte kanske är passligt? Nu ser det ju kanske litet lustigt ut, om någon i och försig högt anställd Professor, plötsligt viftar och -har sig under sin högklassiga föreläsning, så publiken, ändast koncentrerar sig att titta på hans unika "koreografi," fastän denne tänkt tala om något viktigt, eller kanske det även ger ett lustigt intryck på någon arbetsintervju, av vilka man ändå fått uppläva inom det sistnämnda exemplet, att då man sökt jobb från Borgbacken och blivit kallad på intervju, låg Intervjuaren faktiskt med huvudet på bordet! Gällande ögontryck, har jag sett, att de, som har ovanan, kan hindra det genom, att ha solglasögon på sig, så fingrarna, inte kommer åt ögonen, men sedan de övriga fenomenen, där har man olika alternativ att välja på, hur man påminner "offret" med ovanan, som inte märkt, att denne viftar, då denne koncentrerar sig på, att frammföra sitt erende till den andre. Förståss, kan man säga, att vad viftas där igen, vad "komponerar" du osv, men här, kommer en unik metod. Som barn, fick man inte tala ens litet brytande svenska med mig, utan det skulle vara fullständig, eller ingen alls, så en Lägerlädare med finska som modersmål, som ändå kan rättså skaplig svenska, hade kommit under fund med saken, så hon, gjorde och gör ännu idag på skoj så, att om jag i misstag viftar, börjar hon överdrivet att tala sin brytande svenska och det hjälper! Mer om Blindismer, kan Ni tex. läsa på adressen www.nkl.fi och genom att Googla på ordet och vilken, var nu Antons Favoritfilm, frågar en Glömmsk, som kanske hört det av dig.

Tina sa...

Vad fint skrivet, blir varm i hjärtat och önskar en fin skolstart <3 kramar

Matti Hokkanen sa...

Då jag nu skrev om Lägerlädaren, som talade bruten svenska, om man vaggade för mycket, måste jag berätta något MYCKET, MYCKET TRAGISKT, som jag fick veta igår kväll, dvs Personen, har dött i en trafikolycka 46 år gammal! Det har kanske hänt redan, då jag skrev hit i förra veckan, men ändå inom de ca senaste 2 veckorna? Man är ännu så, att man inte kan tro, att det kan vara sant och säkerligen, kommer det att fokuceras mycket på henne inom Organisationen Näkövammaiset Lapset RY www.silmatera.fi där hon fungerat som Lägerlädare i årtionden och blev intervjuad i deras tidning Silmäterä nummer 4/2013 just om de olika perspektiven, hon haft som Lägerlädare. Vila hon i frid och många tankar till den övriga familjen i Mäntyharju!

Anonym sa...

Tack för ditt fina inlägg! Otroligt vad fint du kan beskriva dina känslor. Vår värld blir en rikare värld när alla blommor får blomma.

Mia sa...

Vackert! Säger en mamma som också översvallas av moderskänslor och kärlek på precis samma dag, födelsedagen för den förstfödda som ju också börjat skolan nu i höst. All lycka till Anton och er familj!