tisdag 15 november 2011

Vitsord 9-10

Anton har som bekant diagnos beteendestörning. Vår charmiga, sociala, glada gosse har sin impulsiva sida som håller oss föräldrar vackert sagt på alerten. 

Jag har, utan att vara desto mer bekant med andra barn som har beteendestörning, haft en aning om att Anton kanske är rätt extrem. Kommentarer från läkare, psykolog och andra sakkunniga har gett mig en föraning om det. Kommer ihåg en expert som kommenterade: "har aldrig tidigare träffat en så snabb kille. Ni varnade mig, men jag var inte förberedd på hur snabb han är". Eller en annan expert: "ni har nog händerna fulla ser jag, kämpa på"

Tja, kommentarer som detta har fått mig att förstå att han säkerligen är en kille som är extra krävande. Men: VI är ju vana vid att leva vid hans sida. VI har vant oss vid att konstant vara steget före och förebygga alla katastrofer. En människa som inte är van vid honom eller hans impulsivitet har snabbt problem med att hinna med.

Hur som haver så har jag ibland funderat på vilken grad hans impulsivitet eller beteende har. Jag har ju inte träffat andra som han (de finns ju för den delen inte heller!) så nyfikenheten har funnits.

Därför frågade jag igår Antons terapeut vilket "vitsord" hon skulle ge Anton med tanke på hans beteendestörning, i jämförelse med andra barn med beteendestörning. Skalan var 1 - 10.

Svaret var att Anton ligger nånstans mellan 9 och 10, och att han är ett barn som kräver uppsyn 24/7. Vår kille har alltså nästan fullpoäng! OK, jag blev inte överraskad, har väl haft min aning om att han även i denna fråga är något extrem. Men det är ju svårt att veta, då man inte själv har någon att jämföra med, som terapeuterna har.

Det är klart, det är inte roligt att veta att ens underbara barn hör till ytterligheten. Men en positiv sak medföljer: jag kommer att använda detta som argument när vi får kämpa för att få behålla hans assistent vid korttidsvården. Ett barn som är så impulsiv behöver få ha sin egen assistent även under avlastningen!


Och vet du vad? Åter igen tänker på att han nog ännu ska göra något väldigt extra med sitt liv, min unika Anton: 

1) Trombocytopeni hos nyfödd: 0,1-0,2% av alla nyfödda
2) Ena njuren fattas: 1/800 människor
3) En kromosomdeletation som ingen annan har
4) Beteendestörningen visar sig vara "extrem"


Jobbigt? Ja. Men värt varenda sekunds bråkdel att få uppleva det! 



3 kommentarer:

Tina sa...

Imponerad av ditt positiva tänkande ! Vore också spännande att få träffa er "duracell kanin" ! Må gott, kram Tina

Camilla A-E sa...

Anne, jag har vid det här laget läst nästan alla dina inlägg! Och de berör (massor), de är intressanta (har svårt att sluta läsa då jag börjat), ibland känner jag igen mej i dina funderingar (fast det är p.g.a. andra slags erfarenheter av livet)... Jag känner att det är till nytta också för mig i mitt yrke att läsa dina inlägg, jag lär mej mycket av dem! Hoppas du orkar fortsätta skriva, jag läser gärna mer!
Ha det så gott, kram! Från Camilla, din gamla klasskompis

Anne Salovaara-Kero sa...

Tina: tack : ) Det handlar nog dels om en överlevnadsstrategi. Du vet nog vad jag menar... Och kommer du/ni mot Österbotten måste du komma ut på en kaffe o träffa yrvädret! Kram o kämpa på!

Camilla: men tack snälla du för fina ord... Roligt att veta att det kan kännas intressant att läsa och speciellt att det kan vara till nytta i jobbet också. Det är därför jag skriver, vill öka på förståelsen i dessa frågor.
Många kramar till dej med o vi syns säkert i nåt skede igen.

Ha det bra! Anne