Alltid, alltid, alltid

Du ligger i din säng. Jag sitter vid fotändan och skriver detta. Du är lite orolig. Det brukar vara så efter intervallen. Jag hör hur du för dig själv viskar: "mamma kommer och hämtar alltid, alltid, alltid".

Alltid, alltid, alltid är nåt vi säger till varandra varje dag. När jag säger till dig att jag älskar dig, svarar du med ett alltid, alltid, alltid. När vi talar om att du ska till intervallen, lugnar du dig med att upprepa för dig själv: "mamma kommer och hämtar. Alltid, alltid, alltid.". Som ett dövande mantra.

I dag fick jag veta att en mamma inte mera kommer och hämtar sitt barn. Att mamman inte mera kan säga att hon älskar sitt barn. Att barnet inte mera kan känna sin mammas armar runt sin kropp. Ett barn som behöver speciell omvårdnad. 

Och det gör ont i mitt hjärta av bara tanken.

Än så länge kan vi säga till varandra att vi älskar varandra. Alltid, alltid, alltid. Du har din tillit till att vi hämtar dig från intervallen. Alltid, alltid, alltid.

Men visst har livet lärt mig att det inte alltid går som tänkt. Din storebror kom ju till mig som en gåva. En smärtsam gåva där döden var inblandad. 

Den erfarenheten har lärt mig att döden kan vara grym. Den behöver inte ta hänsyn till vem den tar. Eller vem den lämnar efter sig.

Och jag tänker: så länge vi lever kan vi säga det till varandra, att vi älskar varandra. Så länge vi lever kan visa det till varandra. Så länge vi lever kan vi inge känslan av evig kärlek till varandra. En känsla som räcker bortom döden.

Du har somnat nu Anton. Du andas lugnt. Anni är ännu vaken. Mellan varven säger hon: "älskar dig mamma". Jag svarar: "älskar dig också. Alltid, alltid, alltid" 

Jag ska nu skriva färdigt denna text, torka mina tårar och sända en kärlekstanke till familjen som nu är en färre.

Sedan ska jag smeka dig och Anni över huvudet och ge er en puss på kinden. Och viska i örat: Mamma älskar. Alltid, alltid, alltid.