Sitter och funderar på min föreläsning jag ska hålla inkommande tisdag. 1 1/2h snack om att bemöta föräldrar till specialbarn. Dvs om att bemöta sådana som mig. Åhörarna torde vara personal inom dagvård och skola.
Måste erkänna att det känns lite konstigt att tala om ämnet, att tala om sig själv och hur jag som mamma vill - och behöver - bli bemött i samarbetet med dagis- och skolpersonal.
Trots att det känns lite konstigt är jag glad att jag igen blivit tillfrågad. Erfarenheten från tidigare föreläsningar har varit att temat är uppskattat, speciellt för att det är en förälder som talar och att det inte enbart är pedagogiskt sakkunniga som uttalar sig.
Men hur ska man då bemöta såna som mig? Egentligen handlar det inte om stora och komplicerade grejer... Det handlar helt enkelt om att ta med oss föräldrar i samarbetet och att:
- våga lite på att vi känner våra barn
- ha förståelse för att vi mellan varven är trötta och kan vara lite disträ (själv är jag en expert på att glömma lappar som ska till dagis!)
- kom ihåg att ge eventuella syskon uttrymme att få vara sig själv (det kan annars lätt hända att de paras ihop som lekkompisar, om ålderskillnaden är liten)
- kom ihåg att ha fokus på barnets styrkor: beröm, beröm, beröm! Trots att ett specialbarn kan ha många svårigheter och kan vara "jobbigt" mellan varven har vi alla styrkor. Genom att förstärka dem går vi alla framåt
Sist men inte minst handlar det om att bemöta oss och våra barn som medmänniskor. Se oss i ögonen och le mot oss. Bekräfta oss, trots att vi kan kännas "annorlunda". Genom att du bekräftar oss känner vi oss delaktiga. Genom att vi känner oss delaktiga fungerar kommunikationen och samarbetet blir bättre. Då vågar också vi bekräfta dig och vi får igång en positiv spiral : )
Det krävs alltså inga konstigheter med att möta såna som mig. Jag är ju trots allt inte så annorlunda! Vad jag önskar är att vi människor på riktigt skulle ta lärdom av en av världens största visdomar: behandla andra som du själv vill bli behandlad... Lätt eller hur?
Kolla in denna länk och du förstår. Kolla till slutet. Snälla.
3 kommentarer:
Fantastisk bra, säger mycket ! Tack ! Kramar
Vad borde man undvika prata om med föräldrar som har barn med funktionshinder? "Hamnade" i en sådan situation när en nära bekant till mig fick en dotter med en svår muskelsjukdom. Som utomstående visste man inte vad man kunde säga/fråga osv. Häls, från en som tycker din blogg är verkligen givande!
Hej Anonym! Tack för fin respons!
Själv tycker jag att det egentligen inte finns "förbjudna" ämnen, så länge frågorna inte känns påträngande eller att de görs för att nån är nyfiken.
Så länge jag känner att nån frågar av genuint intresse (för mig o min familjs välmående) så är alla frågor ok. Den kan också det vara så att man ibland inte vill tala så mycket om detta med sina vänner. Handikappet tar annars också så mycket av ens tid och uppmärksamhet så då brukar jag känna att det är ganska skönt att bara "få vara" med mina vänner. Vill jag tala så gör jag det.
Det viktigaste kanske skulle vara att säga till en vän: om du vill tala så finns jag här. Jag kan inte förstå vad du går igenom men jag kanske kan stöda på annat sätt.
Sen är vi ju alla så olika. Vet också om mammor som inte alls vill dela med sig av sina känslor, o då ska det respekteras.
Sedan har jag hört om fall där man fått ett down barn och det har hänt sig att mamman inte blivit gratulerad, som man annars skulle göra. O det har känts jobbigt har jag förstått! Trots handikapp så är det ju en MÄNNISKA som fötts...
Vet inte om jag kunde svara, blev lite svammel... Men ungefär så här tänker jag.
Sköt om dig.
Anne
Skicka en kommentar