torsdag 8 augusti 2013

När blickar möts

Jag går uppför backen till ruinerna, med Anton i min hand. Anni skuttar omkring oss. Uppe på en bänk sitter en familj. Mamma, pappa och ett äldre barn från landet Annorlunda.

Vi närmar oss familjen och Anton vill sin vana trogen göra bekantskap med familjen. Han hälsar och vill veta deras namn. Men han får bara beklagande blickar och svar på ett främmande språk. De talar inte finska, inte svenska och inte heller engelska. Vi har alltså inget gemensamt språk.

Anton blir lite orolig av sig och lägger sig på marken. Jag försöker få upp honom, vilket inte alltid är så lätt med tanke på att han håller på att bli en stor kille.

Jag möter den andra mammans blick. Hon ger mig ett litet, förstående leende. Och just då känner jag att hon förstår mig.

Jag får upp Anton och vi vandrar vidare. Den andra familjen stiger upp från bänken och fortsätter också sin vandring. Jag tittar på deras ryggar när de går ned för backen. Sedan svänger mamman om sig. Och vinkar till mig.

Vi behöver inte alltid ha ett gemensamt verbalt språk för att kunna känna oss förstådda. Ibland kan det räcka med att ha en delad och gemensam erfarenhet av livet.

3 kommentarer:

Tina sa...

Oj, jag ryser av det du beskriver. Vilket möte, förståelse utan ord. Fint, och äkta. Kramar

Cirkus Joa sa...

Det började med att jag googlade på sotos och hittade ett blogginlägg av dig som var så fint skrivet att jag blev nyfiken på att läsa mer. Sedan har jag läst några,till av dina inlägg och både skrattat och fällt tårar. Tack för att du delar med dig och vidgar mina/våra vyer!!

Anne Salovaara-Kero sa...

Tusen tack Cirkus Joa för dina ord! Känns bra att skriva när jag får veta att orden spelar roll. Ha det bra! Anne