Skakidarr

Inkommande torsdag ska jag föreläsa på Arbis i Vasa, se annons. Och jag känner redan fjärilarna dansa i magen... Samtidigt som jag tycker att det ska bli enormt roligt, givande och värdefullt så spänner jag mig hur mycket som helst. Skakidarr helt enkelt.

Kommer någon att komma överhuvudtaget? Hur ska jag kunna tala så att jag når ut med mitt budskap? Klarar jag det utan att jag själv tar till tårarna? Erkänner några tårar de första gångerna jag föreläste. Tänk om åhörarna tycker att jag tänker knasigt?

Ja, sådana tankar flyger genom huvudet mellan varven. Jag vet att jag egentligen inte behöver spänna mig. Jag har via jobbet talat otaliga gånger, för både större och mindre grupper. Jag brukar fixa det ok.

Men grejen är den att det är väldigt speciellt att tala så subjektivt, helt utgående från mina egna personliga erfarenheter. Det blir liksom en hel del känslor som kommer med i spelet.

Samtidigt  vet jag att jag inte kan tala "fel", det är ju mig själv och vår vandring i landet Annorlunda jag reflekterar kring. Ändå känns det lite som att utsätta sig för en slags utsatthet. Att blotta en del av sin själ - för vilt främmande människor - och låta dem göra sin tolkning av mig som människa och mamma.

Varför i hela fridens namn ställer jag upp på sånt här då? Kom till Arbis och lyssna så får du veta : )

ps kan också skriva om det efter föreläsningen!

Sköt om dig och ha en bra dag! Anne