söndag 17 juli 2011

Flygande köttbullar och diverse eskapader

Tjahapp. Så är man då hemkommen efter tre dagars vistelse ute i Ähtäri. Och ni anar inte hur vilosamt det är att vara hemma igen... Resan började rätt stillsamt (mycket ovanligt för vår familj!) och bilvägen gick över förväntan. Väl framme vid hotellet var det simning på agendan, vilket båda barnen bara älskar. Enda problematiska är de lite väl trånga utrymmena vid hotellets bad. Anton har ju det där med att han gärna tar tag i saker (andras shampon osv), så det gäller att vara på sin vakt innan han norpat andras egendom till sig. I bastun hade vi åter igen trevliga diskussioner med damerna, till och med extra långa sådana. Undrar om sommar, sol och semester gör oss finländare mer spontana och talvänliga? Det var till och med så att en dam själv tog initiativet till en diskussion med Anton. Hon på knagglig svenska och han på sitt eget lite säregna språk. Ååå, vad glad han var!
Följande dag var vi till djurparken. Min världens bästa mamma var med oss och fick gå in gratis tack vara det så kallade vänskapskortet. Rekommenderas att skaffas för alla med barn med speciella behov. En "assistent"/vän får gå in gratis som följeslagare. Mer info om kortet via FDUV eller KVTL.

Djuren var omtyckta, speciellt björnarna, älgarna och ugglorna. Ungarna sjöng så det ekade till så gott som alla djur. Vildsvinen fick sig en vers av Idas sång till djuren (den där Lille katt ni vet). Resten fick höra på påhittade sånger med ena texten vildare än den andra... Trots lite regn så var det lyckat.  Även Anni som är mitt inne i någon av alla trotsåldrar var glad och nöjd.
Kvällen avslutades med besök till restaurangen, en av de väntade höjdpunkterna för Anton. Han är mycket förtjust i restauranger och vi besöker olika matställen rätt ofta. Det brukar faktiskt gå rätt hyfsat till. Inbillar mig att det beror på att vi ända sedan han var baby suttit mycket på café och tagit med honom till restauranger. 

Denna gången var undantagsvis dock något av den mer fartfulla sorten... Får tacka högre makter för att ingen blev träffad i knoppen av flygande köttbullar då Anton kom på att de ju kan flyga! Glassen tänkte också ta en flygtur men konsistensen var nog inte lämpad för det ; ) 

Och milda makter vilka blickar vi fick... Just precis av den sorten att "oj vilken dåligt uppfostrad pojke och får dom där föräldrarna nu inte någon ordning på honom". Och nej, det får vi inte alla gånger. Trots att vi tycker att vi gör så gott vi kan med uppfostringen. Men saken är ju den att det inte funkar med sedvanliga knep då man har ett barn med funktionshinder. Ibland har jag lust att ställa mig upp och säga som det är. Men tack och lov lugnade det hela ner sig och det var en hel del förstående blickar också. Stället var fullproppat med barnfamiljer så en viss förståelse fanns ju.

Tredje dagen var det simning igen och sedan en katastrofalt högljudd resa hem. Hur galen kan man inte bli av två som KONSTANT bråkar i baksätet och på flit försöker reta gallfeber på varandra??? Tre timmar av det och det är mycket, mycket skönt att vara hemma igen. Till nästa resa ska vi absolut skaffa en sån dvd spelare som kan sättas fast på nackstödet. Och sedan ska Pippi Långstrump och Emil fungera barnvakt medan mamma och pappa sitter och njuter av lugnet. Har ni tips på bra manicker så tas de tacksamt emot!

Mamma Annorlundas blick är vid detta laget aningen trött efter de tre dagarna ute på vift. Men det var väl värt det! Och till nästa gång har de flygande köttbullarna och den högljudda hemresan glömts. Tiden brukar ju förgylla minnen. Tack och lov!

Inga kommentarer: