Om konsten att stanna upp

Har idag funderat på varför det är så svårt att stanna upp, att bara njuta av stunden, då när man har chansen till det? Funderingen kom till av den orsaken att jag hade lyckan att tillbringa ett dygn i sällskap av bara mig själv. Något som jag saknat otroligt och sett fram emot. 

Så här i juli har dagiset stängt och jag är hemma med barnen. Min man är på jobb så jag har mer eller mindre varit non-stop med barnen de senaste veckorna. Härligt på sitt sett, ja... Men... För att vara ärlig är det enormt påfrestande också. Och innan någon kommer med dömande kommentarer om att jag bara borde njuta av att vara med barnen vill jag påminna om att vi inte lever i en familj med enbart vanliga, "normala" barn. Tre veckor dygnet runt med en i trotsåldern och Anton som kräver 100% närvaro av vuxen känns i skinnet så att säga. Det har funnits stunder då jag känt mig som en icke så god mor som står och gormar åt barnen och är allmänt taskig och tråkig... Tror att de flesta föräldrar till olika slags bokstavsbarn kan känna igen sig (och andra med för den delen). 

Därför hade jag alltså sett fram emot "min dag". En dag utan barn när jag skulle få göra bara sådant jag själv vill. Och vet ni hur svårt det var??? När man är van att konstant vara på sin vakt, att hela tiden vara steget före Anton kan jag lova att det är svårt att släppa loss, att trycka off på radarknappen... 

Vad gjorde jag då på min dag? Jo, jag strosade runt på stan (med dåligt samvete). Jag gick ensam på restaurang och åt en god middag (med dåligt samvete). Jag gick till stranden och låg i solen och hade även där dåligt samvete. Dåligt samverte över att jag inte hade barnen med mig, för jag visste ju att de gillat det! Tankarna snurrade kring det ena med det andra och jag blev bara argare på mig själv: att jag bara inte kunde koppla av! Jäkla kärring som för en gångs skull bara får vara så går jag omkring och har dåligt samvete. Suck...

Sen satte jag mig vid vattnet och tittade ut över det. Och då, när jag fick syn på det vackra glittrande havet fann jag lugnet. Jag kände att jag levde i stunden och lät bara blicken vila vid havet som glittrade som små underbara diamanter. Jag andades in och ut i lugn och ro och tänkte inte på annat än hur vackert det var. Och att jag skulle gömma denna syn i mitt hjärta och ta fram det i vinterkylan när livet känns tungt. 

Att stanna upp och njuta av stunden är något jag önskar mig bli bättre på. 2010 läste jag kursen Fördjupade studier i psykologi och psykiatri och förberedande studier i psykoterapi. Kursdragaren gav för oss ett litet smakprov av mindfullness. Något jag gillade då och tänkte att jag ska skulle bekanta mig mera med. Men sedan har det liksom bara inte blivit av, tiden har runnit iväg som sand och tanken glömdes bort. Men nu ska jag allt sätta mig in i det igen. Upplevelsen av hur svårt det var att hoppa bort från mitt ekorrhjul gav mig en spark i ändan. Jag var till och med och köpte en lämplig CD som jag kan använda mig av i övningarna! Rekommenderar varmt mindfullness! För den intresserade finns mera information på bland annat: www.mindfullness.se

Målsättningen är nu alltså att bli en lugn och harmonisk människa som med nerver av stål tar an livets utmaningar. En människa som med ett lugnt, förnöjsamt och kärleksfullt leende ser på sina barn (även då de vippar köttbullar omkring sig!) Hmm... Kanske lite väl ambitiöst? Kanske det räcker med att jag blir snäppet bättre på att stanna upp och våga släppa taget om kontrollknappen? Det kanske få räcka som ett mål i väntan på det ultimata lugnet...