Förmånen med att få leva i landet Annorlunda är att man får följa med Antons förmåga att ALLTID se det vackra, det fina och roliga runtomkring en. Han märker alltid då någon i omgivningen har nya kläder, frisyr eller nagellack. Och han ger alltid en komplimang: oj, vad fiiiin. Med ett mycket utdraget i. Det var ett tag då han var extra förtjust i damers (speciellt dagispersonalens) bakändor. Han kunde med handen lätt stryka över rumpan och säga: fiiiin! En riktig Casanova med andra ord!
Han fyller 5 om en månad och jag har aldrig hört honom klaga över att något är fult. Nej, allt är fint. Även extremt tråkiga händelser (som alla sjuttons blodprov han måste genomgå) finner han efteråt något roligt i. Han kan gråta och kämpa emot som attan när proven tas. Men när det väl är färdigt tackar han sjukskötarna: tack för idag, syns en annan dag! Och efteråt säger han i bilen att det var roligt att vara till sjukhuset.
Lillasyster däremot lärde sig vid ca 2 år vad hon tycker är fult eller fint. I fotot ovan (sommaren 2010) har hon Antons gamla pyjamas. Den skulle hon aldrig mera sätta på sig, det är ju enligt henne fel färg... Men det är klart, hon ser precis om alla barn massor med fint, vackert och roligt i denna världen. Än så länge.
Har undrat hur länge barnen håller sitt barnasinne och faktiskt ser det som vi vuxna i all brådska blir blinda för? Och undrar varför vi "normala" blir så blinda? Vad är det som gör att vi i något skede slutar uppskatta de lilla och det enkla och inte längre ser det vackra i det? Livet skulle allt vara mycket bättre då.
Anton har den förmågan och jag är övertygad om att han alltid kommer att ha det. Det ligger nog i hans grundpersonlighet. Och det är något vi "normala" kan lära oss av dem som är lite annorlunda än oss.
Ha en fiiiiin dag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar