Hade en härlig stund men Anton igår. Vi låg i sängen och myste och han tittade mig djupt i ögonen med sina vackra blå ögon. Han såg så fundersam ut... Men blicken var lite frånvarande, som om han var i sin alldeles egna lilla värld dit han emellanåt försvinner.
Det är inte alltid så lätt att få kontakt med honom. Han har autistiska drag vilket ibland gör att det kan vara svårt att nå ut till honom. Jag kände ändå att han hade något speciellt på hjärtat och jag frågade honom: vad tänker du på? Han var alldeles tyst, inget svar, bara en djup blick tillbaka.
Jag tänkte att han är där nu, i sin egen värld, onödigt att fråga vidare. Det är en ganska jobbig känsla, den då man känner att kontakten inte finns där. Kunde ändå inte hålla mig och upprepade frågan: vad tänker du på Anton? Och han svarar, med hög röst: Anton vill ha godis och presenter!!!
Jag skrattade högt, och han med mig. Han är ju trots allt inte så mycket mer annorlunda än de flesta andra barn ; ) Godis och presenter vill väl alla barn ha?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar