Anton som 20-åring?

Jag hade i går förmånen att träffa en klok man. En man som mer eller mindre vigt sitt liv för "specialungdomar". Enormt härligt att se att det finns människor som har ett äkta engagemang och känsla för våra lite annorlunda medmänniskor!

Denna kloka man ställde i något skede frågan: hur vill du att ditt barn ska ha det när han är 20 år? 

Och det har jag nu gått och grubblat på… Tänker jag på mina normalstörda barn är det så lätt att rabbla upp en lista på vad jag önskar för dem i vuxenlivet: vänner, familj, studier, jobb, hälsa, lycka osv. Tänker jag på Anton så är det ju i princip precis samma saker, men ändå liksom mer komplicerat... För jag vet ju att det är många kringelikrokar innan han kanske till exempel har ett jobb.

Hur som helst så har jag nu funderat att det jag önskar för honom i vuxenåldern är bland annat: trygghet i sin tillvaro, trygghet i att få vara som han är, att vara accepterad av andra, vänner att umgås med (hoppeligen också någon att vara kär i - och få kärlek tillbaka!), hälsa, möjlighet att studera, att på sitt sätt få bidra till samhället genom jobb, meningsfull fritid, möjlighet att göra misstag och lära sig av dem, tryggt boende, stöd från samhället, lycka, skratt och glädje.

Ingen liten lista eller hur? Men det är vad jag önskar för honom i framtiden! För att lita på att hans framtid ska kunna bli så bra som jag önskar känner jag dock att vårt samhälle behöver bli mer mottagligt för våra annorlunda medmänniskor. Samhället - vi människor - behöver bli bättre på att se dem som resurser, som värdefulla och jämlika samhällsmedlemmar. 

Därför kommer jag att fortsätta skriva kring dessa frågor på bloggen. Därför kommer jag att fortsätta föreläsa om landet Annorlunda. Därför kommer jag att ställa upp i kommunalvalet.

ps. detta med arbete med lön för utvecklinggstörda är en fråga jag kommer att återkomma till här på bloggen. Det är en fråga jag kommer att fortsätta kämpa med tills det blir bättring! Min envishet kan dock komma till behov : )