Fredag eftermiddag: jag går runt i det på människor tomma huset. Jukka har fört Anton till korttidsvården och tagit Anni med sig till butiken. Huset känns konstigt tyst. Och annorlunda, så öppet... Symbolen för att Anton inte är hemma med oss är att portarna, kylskåpslåsen och dörrarna plötsligt står öppna. Jag känner knappt igen mitt eget hem. Jag står i vardagsrummet och tittar in i matsalen och förundras över hur stort det känns. Normalt brukar de franska dubbeldörrarna mellan rummen vara fastlåsta.
Det blir kväll och vi får gäster. Du anar inte hur otroligt avslappnande det kan vara att ha goda vänner på besök, att se Anni lyckligt leka med sin kompis och själv bara kunna sitta och njuta. Att inte konstant ha radaren på: vad gör Anton nu? Är portarna säkert stängda? Samtidigt infinner sig en liten sorg. Att Anton ska måsta vara borta för att vi ska kunna ha en "normal" fredagskväll med besök... Men vi passar på att njuta i alla fall.
Lite som jag ovan skrivit känns det när Anton är på korttidsvården. Dubbla känslor. En liten sorg över att han är borta. Samtidigt otroligt skönt att bara få vara. Nu måste jag ju också säga att vi givetvis brukar ha gäster även när Anton är hemma! Jo, absolut. Och han njuter av det till max. Även vi. Men det är annorlunda då. En av oss föräldrar är då mest hela tiden med honom.
Denna helg har varit otroligt skön! Det ger en kraft att orka med vardagen när man får släppa alla måsten och inte behöver vara radarmamman. Vad har vi då gjort? Lördagen var vi ut till Svedjehamn och paddlade med kanot. Ljuvligt! Lite regn gjorde inget. Vi njöt av den totala tystnaden man finner ute i naturen. Enda som kunde höras var fåglarna och det stilla ljudet av paddeln i vattnet.
Efter Svedjehamn tog vi in på hotel Astor. Njöt av en god middag på stan och gick på bio. Lampan släcktes 23.30. På morgonen vaknar jag underligt pigg. Frågar min man vad klockan är. Svar: 10.18! Jag släpper till ett fult ord, vi har missat den ljuvliga frukosten detta hotell har att erbjuda... Och jag har missat att träffa en människa jag smått lärt känna via facebook. Hon råkade vara på samma hotell och vi hade kommit överens om att ses "live" på frukosten.
MEN: det goda är att vi sov länge. Har ju inte sovit en över 10h natt de senaste åren. Så det gjorde gott. Vi tar istället frukost ute på stan och när jag hämtar väskorna på hotellet möter jag till min glädje henne jag hade bestämt frulleträff med. Hon verkar precis så varm och trevlig som jag anat till mig via fb.
Nu känner jag mig pigg, glad och stärkt. Att orka med vardagsrumban känns igen lite mer överkomligt. Nu blir det att börja skala potatis och tillverka köttbullar tills Anton kommer hem. Det är hans favoritmat. Som pricken på i blir vi alla samlade. Vår äldsta (han jag skrivit om här) flyttade hemifrån för några veckor sedan. I dag kommer också han hem och äter. Just nu känns livet riktigt, riktigt bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar