Du har somnat Anton. Somnat efter en lite turbulent dag. Turbulent med dig och turbulent med politiken. Dessutom jobbade jag. Och hade 13 telefonsamtal med din mummi, min mamma.
Hon är på intervallen nu. Hon ringer många gånger om dagen. Vill hem från det hon kallar "kursen". Sedan frågar hon var hennes hem är? Så är det med minnessjukdom.
Vet du Anton, jag har idag tagit emot många meddelanden. Jag har tagit emot många e-poster. Jag har på Vasabladets facebook och andra sociala medier läst vad och hur människor tänker om läget på akuten.
Jag har läst om hur dåligt jag sköter uppgiften som styrelseordförande då jag inte fixar läget. Läst om hur jag "skyddar cheferna". Oj, om de som skrev hade en helhetsuppfattning.
Det känns lite som att vara en åskledare för att kanalisera människors oro eller missnöje hos en del av personalen.
Det handlar om att det kom ett anonymt brev till oss i styrelsen. Vi är 13 personer. Brevet handlade om ett kaos på akuten.
Det anonyma brevet hade inte gått till närmaste förperson.
Det anonyma brevet hade inte gått till överskötaren.
Det anonyma brevet hade inte gått till ledande läkaren.
Det anonyma brevet hade inte gått till chefsöverläkaren.
Det anonyma brevet brevet hade inte gått till verksamhetsområdesdirektören.
Det anonyma brevet hade inte gått till direktören för hela Österbottens välfärdsområde.
Det anonyma brevet kom till oss i styrelsen.
Jag svarade samma dag till den anonyma avsändaren att a) läsningen är sorglig b) vi tar det på allvar c) jag tar det till styrelsens behandling följande vecka.
Sen gick det så att innan vi ens hade hunnit ta det till styrelsens behandling för att ta reda på vad detta handlar om hade någon sänt brevet till Vasabladet. Vasabladets journalist rinde mig och ville veta vad jag eller styrelsen tänker göra?
Jag önskar att vi hade ett läge som möjliggjorde att det anonyma brevet hade kommit till närmaste förperson och/eller följande därpå. Det är så det borde gå till.
För det är där, mellan de männskorna, de jobbiga samtalen måste gås. Det är där man måste lita på varandra så pass att man vågar säga hur det är. Det är där man måste våga lyssna på varandra för att hitta förtroende och lösningar.
Jag klandrar inte avsändaren, det vill jag vara tydlig med. Men jag vill också vara tydlig med att i framtiden behöver vi hitta fungerande kanaler och sätt att kommunicera.
Det måste vi göra för patienterna och personalen.
Som styrelseordförande kan jag inte operativt gå in och styra. Men jag kan be om att få mera information. Jag kan be om att få information om åtgärder. Och det har jag gjort.
Vet du Anton, intervjun med Vasabladet gick nog inte så bra. Kanske för att jag var lite trött. Kanske för att jag inte hade en helhetsbild klar för mig själv. Eller kanske jag bara inte klarade av att vara tillräckligt tydlig till journalisten.
Well well, det gick som det gick ja sillä mennään.
Det som dock hände är att det blev en följetong av detta. "Visselblåsarens" brev publicerades mer eller mindre i sin helhet. Mina kommentarer har väckt arga reaktioner. Överskötarens kommentarer har väckt arga reaktionr. Tre övriga i styrelsen har också uttalat sig i Vasabladet och kommentarerna om dem har inte heller varit nådiga.
Detta är inte en match som går att vinna. För det finns inte vinnare i den.
Men jag är inte heller här för att vinna. Jag är här för att försöka få rätsida. Jag är här för att människor ska få så bra vård- och omsorg som möjligt Jag är här för att göra mitt bästa. Även de dagar då jag är trött, disträ eller inte har 100% koll.
Och idag har det känts som att agera åskledare. Bring it on med andra ord. Jag lovar att stadigt stå här och ta emot. För åskan kan rensa luften.
Och vet du Anton; det här brevet skrev jag bara till dig. För att få skriva av mig. Behövde få skriva av mig fast jag vet att du inte kan läsa texten.
Och jo, jag har skrivit en lite mer officiell text om detta. Vi får se om Vasabladet publicerar den.
