Äntligen har du somnat. Det tog lite längre än vanligt och det var nog mitt fel. Min telefon plingade och hade sig så du vaknade till ljudet. Men nu sover du.
Vet du Anton, mamma har senaste veckan tänkt mycket på lägereldar. Du vet såna vi brukar vara till då vi är ute och vandrar i skogen. En eld i mitten och så sitter människor runt elden och värmer sig. Kanske grillar korv. Kanske pratar lite med varandra. Även med främmande människor.
Det är något helande i den känslan. Värmen. Lugnet. Respekten för varandra.
Respekten för varandra är något jag saknar i världen just nu. Globalt. Och ibland i politiken helt lokalt.
Det känns ibland att det bara handlar om att övertyga andra om varför någon har rätt. För den som har rätt vinner. Eller? För vem vet vad som alltd är rätt? Det ena rätta för mig kan vara något annat för dig.
Men förra torsdagen fick jag uppleva en genuin känsla av att sitta runt en lägereld. Utan en fysisk sådan dock. Jag hade blivit inbjuden att komma med på en Dialogpaus om temat "den sociala tryggheten i Finland – nu och i framtiden".
Det var något befriande i att få sitta i en cirkel med ett gäng männisor från olika delområden i samhället. Titlar och meriter var bortskalade och vi satt där med bara våra förnamn.
Ingen avbröt. Alla lyssnade respektfullt på varandra. Och det var en harmonisk stämning i cirkeln.
Vi kom överens om att inte tala utåt om vad andra sagt. Men det man sagt själv får man dela. Jag ska inte dela vad jag sade men hellre vad jag kände. För jag kände. Kände så ögonen tårades.
Fick stiga ur cirkeln och samla mig. Tårka en tår eller två. Hann tänka att vad i hela friden ska nu deltagarna tänka om mig? Att jag inte kan kontrollera mig? Men så kände jag de accepterande blickarna.
För det är okej att fälla tårar. Det är okej att visa sin sårbarhet.
Citerar mig själv från slutrundan vi gjorde. Om hur vi känt att jobba på det här viset? "Känslan är tacksamhet, jättefint att ha fått sitta med här. Tänk om vi sku kunna göra politik på det här viset. Tänk om?"
Ja tänk om? Tänk om beslutsfattare i världen, det må vara globalt eller lokalt, mera kunde sitta runt lägereldar?
Jag tror bestämt världen skulle må lite bättre då.
