Vi fick idag ett nekande beslut kring Antons synpedagogiska undersökning. Den som borde göras inom ett år. Den som sakkunniga rekommenderar att borde göras. Den som kommer att ge riktlinjer kring hans synfunktion. Den som kommer att påverka hela hans inlärningsprocess. Den som alla tycker borde göras, men som ingen instans vill betala för…
Denna undersökning hör till gruppen "viktigt ja, men hör inte till mitt ansvar". Och där lämnas man sedan som "klient". Ett nekande svar, men ingen hänvisning till vad man som förälder till följande ska göra för att undersökningen ska bli gjord. Som ju alla är rörande överens om att borde göras. Bara det inte går från deras budget!
Jag har således i dag använt min lunchrast till att skriva en besväran. Den kommer att behandlas i sektionen som behandlar ärenden på individnivå. Jag har förväntningen att den kommer att gå igenom och ett hopp om att den framöver kommer att stå som prejudikat så att följande klienter ska komma lättare undan. Så att de slipper vänta i månader och slipper göra all pappersexercis.
Du som läst bloggen en tid kan säkert ana till min frustration. För ja, jag kunde gärna sätta min tid och energi på annat än att vara arg på byråkratin! Du som känner min tankevärld vet också att jag alltid försöker hitta något gott i alla situationer.
Så även denna gång: jag har sedan vi kastades in i landet Annorlunda fått en rejäl erfarenhet av ett så kallat klientperspektiv hos diverse instanser. Jag har lärt mig att någorlunda navigera i Byråkratidjungeln. Jag har blivit en hejare på att skriva ansökningar och andra "rapporter" kring Anton. Kunde baske mig starta en konsultfirma som guidar andra i denna djungel : )
Men den viktigaste lärdomen är den att jag nu har en egenhändig erfarenhet från ett klientperspektiv. Jag är övertygad om att det stöder mig i mitt arbete. Men framför allt stöder erfarenheten mig i att förstå och se var i samhället man kunde göra förbättringar. Förbättringar för att effektivera servicen och göra den smidigare.
För det är något jag tror vi alla i samhället gagnas av. Smidig vård och service som ges på rätt tidpunkt. Och för att komma dit behöver vi bli bättre på sektoröverskridande samarbete och ta tillvara på den erfarenhet, synpunkter och utvecklingsförslag som själva klienterna har!
Hoppsan, nu kom jag tydligen igång igen än gång och det blev en lång radiramsa! Over and out och ta hand om dig!
Du som läst bloggen en tid kan säkert ana till min frustration. För ja, jag kunde gärna sätta min tid och energi på annat än att vara arg på byråkratin! Du som känner min tankevärld vet också att jag alltid försöker hitta något gott i alla situationer.
Så även denna gång: jag har sedan vi kastades in i landet Annorlunda fått en rejäl erfarenhet av ett så kallat klientperspektiv hos diverse instanser. Jag har lärt mig att någorlunda navigera i Byråkratidjungeln. Jag har blivit en hejare på att skriva ansökningar och andra "rapporter" kring Anton. Kunde baske mig starta en konsultfirma som guidar andra i denna djungel : )
Men den viktigaste lärdomen är den att jag nu har en egenhändig erfarenhet från ett klientperspektiv. Jag är övertygad om att det stöder mig i mitt arbete. Men framför allt stöder erfarenheten mig i att förstå och se var i samhället man kunde göra förbättringar. Förbättringar för att effektivera servicen och göra den smidigare.
För det är något jag tror vi alla i samhället gagnas av. Smidig vård och service som ges på rätt tidpunkt. Och för att komma dit behöver vi bli bättre på sektoröverskridande samarbete och ta tillvara på den erfarenhet, synpunkter och utvecklingsförslag som själva klienterna har!
Hoppsan, nu kom jag tydligen igång igen än gång och det blev en lång radiramsa! Over and out och ta hand om dig!
5 kommentarer:
Ja, Anne, viktiga erfarenheter, mjukare hjärta, dock något blåmärke.
Det som slår mig är din enorma envishet och förmåga att "komma igen". Drabbas du aldrig av "förlamning" eller är den bara oerhört kort?
h. "Halvlama tigrinnan"
Envishet är en av mina egenskaper jag haft sedan liten… På gott o ont.
Min mamma har berättar för mig om hur jag när jag var 3 år hade varit småsur och slängt ett äpple på golvet, under köksbordet. Gode mor var av åsikten att jag borde ta upp äpplet jag kastat. Detta resulterade i att jag, som 3-åring, satt under köksbordet i 2 timmar, med handen ovanpå äpplet. Men jag rörde inte det. Min mamma fick till slut, efter 2h, "hjälpa" mig att plocka upp äpplet… Nu i vuxenålder försöker jag använda envisheten till något lite mer konstruktivt : )
Anni verkar by the way ha ärvt ensisheten. Som jag numera kallar målmedvetenhet : )
Åh härliga du ! Detta kämpande hela tiden. Men jag tror också att vi som lever med det blir urstarka och experter på att se möjligheter och ta nya tag. Även om luften går ur oss en stund när vi får avslag på olika saker så växer hornen fram och vi blir ännu mer målinriktade. Eller hur ? Kramar till dig starka fina kvinna.
Tina: du har så rätt: man slås ner och så kommer man upp igen, än starkare! All denna erfarenhet gör också att jag är rätt orädd & oblyg nuförtiden. Har blivit bättre på att stå på mig. Kram till dig med, starka kvinna : )
Det där låter så bekant. I vårt fall var det dock en habben-period som ingen ville betala.
-Kela betalar rehabilitering men första besöket dit är inte rehabilitering då de inte träffat barnet tidigare och alltså inte vet vad de skall rehabilitera.
-VCS barnneurolog tyckte inte det hörde till sjukhuset eftersom vi hör till kårkulla.
-Kårkulla skrev ut rekommendation med de är ingen betalande instans
-socialkontoret i kommunen tyckte inte det hörde till dem
-till slut ringde jag rådgivningen som lovade ta tag i det. Resultate därifrån blev att nån handikappnämnd vid hvc hade upp det på sitt möte och tyckte vår story var så gripande att de beviljade den.
Så det som blev rekommenderat i mars beviljades i augusti och i november bär det av... tur man inte har så bråttomt...
Skicka en kommentar