Förra hösten började jag springa, efter en paus på sisådär 20 år. Orsaken till det nyvaknade intresset var lite småtragiskt: jag behövde tid o plats för mig själv när jag kunde göra min sorgeprocess över att mitt liv inte blev som jag tänkt det.
Jag kunde ju inte böla på jobbet, inte heller hemma inför barnen. Och på kvällarna var jag så trött så jag bara orkade inte tjuta. Men jag kände ju hela tiden på mig att det ligger o lurar på där under, en hel massa gråt som bara måste få komma ut.
Så jag var finurlig: tänkte att jag tar två flugor på en smäll! Jag kan gråta då jag springer (och strunta totalt i om någon tycker jag är knäpp) + att jag samtidigt förbättrar min kondition. Bra va?
I början var det en hel del tårar. Men som en sorgeprocess brukar gå till, så minskar tårarna med tiden och sedan tar de slut. Så nu har jag inte på länge gråtit då jag sprungit. Visst kommer det tårar mellan varven, men jag tar dem i bilen nuförtiden. Och allt oftare är det gläjdetårar ; )
Vi har länge med min man drömt om att få börja springa tillsammans. Men det har varit omöjligt pga familjesituationen. Men i dagarna fick vi ett glädjande besked: från och med nästa måndag kommer vi varje måndag att få en god fé som kommer hem till oss under tiden vi tillsammans kan fara ut och springa. Vi tackar Vasa stads hemservice av hela hjärtat!
Jag tror på att man högt ska säga vilka målsättningar och drömmar man har, de blir lättare sanna då. Därför ska jag avslöja att vi har målsättningen om att springa en halvmaraton nästa år. Tillsammans!
Så framöver ska löpningen alltid vara förknippat med glädje (+träningsvärk och svett förstås) och samhörighet med mannen jag delar mitt liv med. Mina tidigare tårdröpta löprundor ska alltså bli en kraftkälla för oss!
2 kommentarer:
Gillar!
Gillar själv också!
Skicka en kommentar