Fick i somras höra av en mamma i grannskapet att hennes barn tyckte att hon (mamman alltså) borde vara mer som Antons och Annis mamma. Barnet tyckte att jag är rolig och hela tiden gör skojiga grejer med dem, hoppar i trampolinen osv...
Mamman i fråga vet visserligen varför jag hela tiden hänger med. Hon vet varför Anton och Anni aldrig är ensamma på gården och leker själv, som barn i normalstörda familjer skulle göra. Det beror ju på Anton och att han kräver vuxenkoll på ett annat sätt. Vi diskuterade detta leende och konstaterade att det tydligen finns goda sidor med vår situation: andras barn "avundas" vår föräldranärvaro.
Jag tycker ju själv att det kan vara lite ansträngande det där med att alltid måste vara med. Normalt skulle man ju i detta stadie kunna göra lite egna sysslor medan barnen leker för sig själv. Det är lite av ett utdraget småbarnstadie vi genomgår.
Hur som helst så fick kommentaren mig att fundera på det positiva med det hela. Nämligen det att barnen faktiskt har mycket närvarande föräldrar! Vi är ju på riktigt med dem alltid. De har öron och ögon som ser och hör dem på kanske ett annat sätt än det skulle vara utan Antons handikapp.
Så visst finns det fördelad med vårt liv också. Detta ett av många : )
1 kommentar:
Positivt tänkande skadar inte, ett bra sätt att se det på ! Men som sagt det vore lindrigare om man kunde välja tillfällen än vara tvungen. Fast då skulle det kanske inte bli så många föräldra barn lekar som nu.... Kramar om dig fantastiska mamma.
Skicka en kommentar