Kommer jag någonsin att vänja mig?

Jag sitter vid köksbordet och jobbar. Anni är på dagis, Anton vid förskolan. Han var så fin idag, med sin nya tröja. Det är ju fotografering i dag.

Jag märker att jag har lite svårt att koncentrera mig på rapporten jag jobbar med. Dels känner jag en känsla av lättnad. Vi kommer ju att ha en "lätt" helg, bara ett barn att ta hand om. Vi ska träffa fina vänner i kväll. Och i morgon blir det tumistid med bara Anni. Jukka ska sedan jobba natt så jag får verkligen njuta av hennes sällskap. Bara hon och jag...

Samtidigt som det känns oerhört skönt att veta att vi har en avslappnande helg framför oss gnager det dåliga mor samvetet... Den lilla känslan av dåligt samvete över att jag ska njuta. Njuta fastän mitt mellersta barn är på korttiddsvården. Blaah... Jobbig känsla.

Vi har nu använt oss av korttidsvården i 1 1/2 år. Och det har visserligen - från gång till följande - blivit lite lättare att lämna honom där. Stället är bra. Personalen är bra. Han far inte direkt jublande dit, men han tycker det är okej.

Mitt dåliga mor samvete har också med tiden lättat med sig. Jag inser mer än väl att denna service behöver min familj. Jag inser att den håller oss på fötter. Och den är bra för oss alla: vi föräldrar får lite vila ut från vardagen, Anni får ensamtid med oss och Anton får piggare föräldrar. Han lär också där känna kompisar från landet Annorlunda.

Trots att jag vet att det är bra undrar jag om jag någonsin kommer att vänja mig vid känslan att lämna honom där? Kommer knivhuggen i hjärtat att med tiden kännas mindre? 

Men kanske det är så att jag inte direkt behöver vänja mig vid känslan? Känslor hör ju livet till. Kanske det räcker med att jag accepterar livet som det är? Med sina jobbiga som goda känslor.

Sådana funderingar har jag i dag. Tudelade känslor. Ha en fin helg allesammans!

ps. TACK alla läsare. Mamma Annorlunda har nu haft nästan 50 000 besökare. Mer än jag någonsin anade. Roligt att ni vill ta del av livet i landet Annorlunda!