Jag känner ett litet stick i hjärtat. Jag torkar en liten tår som rinner ned för kinden. Jag känner mig lite tom... Samtidigt vet jag att detta är nödvändigt.
Varför nu denna känslighet? Jag såg på Antons ögon att han hellre skulle ha stannat hemma. Läppen hans darrade lite när vi tog avsked. Men han är är tapper - han grät inte. Han åkte iväg med vissheten att mamma & pappa kommer och hämtar honom om två nätter. Och att mamma älskar honom. Alltid, alltid, alltid, som vi brukar säga åt varandra, han och jag.
Jag måste erkänna att denna gång behövs pausen, när Anton är på korttidsvården, kanske mer än normalt. Juli månad, när jag var hemma med barnen, tog på sitt sätt på krafterna. Augusti och första delen av september har jag mer eller mindre varit förkyld för det mesta. Anton har också nattetid varit extra orolig nu i en längre tid, vilket gjort att min nattsömn varit sämre än normalt. Allt detta har tärt extra på krafterna.
Därför känner jag att krafterna inte riktigt är som de brukar. Energinivån är lägre än normalt. Och därför behövs denna paus. Följande 45 timmar ska jag bara göra sådant jag vill göra, sådant jag tycker om. Jag ska sova ut på morgnarna. Det du!
På söndag klo 15.00 hämtas virvelvinden hem igen. Då kommer mitt hjärta redan att sakna honom. Jag kommer att känna mig piggare & starkare.
I väntan på det ska jag passa på att en stund njuta av livet i landet Normal.
3 kommentarer:
Oj vad den känslan är bekant, att man nästan känner sig som en svikare sådana gånger då sonen inte riktigt skulle vilja bli lämnad på boendet. Så var det för en vecka sedan för mig.. Dåligt samvete och oron som gnager inombords ännu på lördag. Ikväll hämtade vi hem en glad gosse som hade haft det jättebra på boendet :) Och vi föräldrar har fått fylla på energin för att orka med vardagen. Nu just känns livet bara så toppen. Kram!
Styrkekramar till hela familjen!
Känner så med dig, det är tufft. En konstig känsla att behöva lämna bort för att orka själv. Kramar och hoppas du kände dig lite starkare efter.
Skicka en kommentar