Fredrika

Försöker ännu återhämta mig från måndagens eskapader. Försöker fortfarande smälta det. Att jag, lilla jag från Gamla Vasa, nu är den tjugosjunde Fredrikan... 

Det är en ära utan like att få Fredrika Runeberg stipendiet. Det känns overkligt att få tillhöra gänget av de fina, starka, kvinnorna som de tidigare Fredrikorna är. 

Jag är så otroligt glad över att frågor som jag så länge talat för, nu genom priset fick stor synlighet. Det känns som ett erkännande för alla människor som kämpar med missbruk, alla marginaliserade, alla med funktionsnedsättning.

Priset ingav mig också hopp inför framtiden. Jag höll under festen i Runebergshemmet, i Borgå, ett litet tal. I talet tog jag upp min tanke om att jag vill leva en dag längre än mitt barn, men att dagar som denna inger mig hopp. 

Hopp om att vi ska ha ett samhälle som tar hand om även de svagare. Även om Anton. Även efter att jag inte mera är här för att ta hand om honom.

Och hopp, det är något de flesta av oss mellan varven behöver!

Här han du lyssna till min lite smånervösa intervju för YLE, och här kan du läsa vad Huvudstadsbladet skrev.

Och här några bilder från den fina festen

Stipendiet

fina blommor & ett klappande hjärta

Fredrika

Kvinnoförbundets ordförande Carola Sundqvist talar vackert om mig