Om jag ångrar någon text?

Om två veckor har det gått 2 ½ år sedan jag började skriva denna blogg. Ibland mer intensivt, ibland med långa pauser. Ibland har texterna varit rätt vardagliga, ibland skrivna med tårar på tangentbordet.

Jag har fått frågan om jag inte ångrar min öppenhet? Om jag ångrar någon text? Om bloggen inte gör mig sårbar inför andra?

Enligt sociologen Brené Brown tror många av oss att sårbarhet är detsamma som svaghet. Att vi inte vill visa oss "svaga" inför andra genom att visa våra sanna känslor. Brown vill dock utmana oss: tänk om just sårbarheten egentligen är en kraftkälla? En styrka? Om vi inte visar vilka vi verkligen är, skapar vi ett avstånd till de människor, känslor och händelser som ger våra liv mening och riktning.

Jag upplever att just genom att visa på min sårbarhet, min mänsklighet och mina känslor har jag knytits an till en livsriktning jag inte skulle ha utan blottläggandet. 

De senaste 2 1/2 åren har varit en livsskola utan like. En livsskola som innehållit allt mellan att den låtit mig hålla handen på den gravt handikappade människan på boendet till att på vår självständighetsdag ta landets presidentpar i hand.

Skulle det ha hänt utan bloggen? Utan att jag visat min sårbarhet? Tror inte det.

Mitt svar är alltså nej: jag ångrar ingen av texterna och inte min öppenhet på bloggen. Känner mig inte heller sårbar på grund av bloggen. Sårbar skulle jag nämligen vara även utan den, jag är ju människa! 

Men genom att visa min sårbarhet vill jag beröra. För genom att ibland beröra dina känslor tror jag att förståelsen och kunskapen om oss i landet Annorlunda kan öka. Och det är ju liksom det som är hela poängen med denna blogg : )