2.11.2011 skrev jag ett blogginlägg med rubriken 2,5 år. Här kan du läsa inlägget, ett inlägg om hur jag funderar kring hur bemöta mitt barn vara fysiska ålder inte överensstämmer med den kognitiva/psykiska åldern.
Under våren har Anton testats igen, och nu ligger medeltalet på 3,5år. På 2 1/2 år har alltså killen gått framåt 1 år. Sakta, jo. Men säkert!
Denna gång funderar jag inte kring hur bemöta, utan tar en tillbakablick till mitt slutliga resonemang från 2011: "Jag ska möta honom som den han är. Som en pojke som ena stunden har stora svårigheter att förstå saker. Som en pojke som en annan stund visar på stor intelligens (om du bara visste!). Som en pojke som har en känslomässig intelligens och förståelse som många av oss normalstörda saknar. Jag ska möta honom som min unika Anton!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar