Jag tittar på dig. Du sitter på stolen, gungar dig lite, men är annars lugn. Jag stryker dig över håret. Du svänger huvudet och ler mot mig. Du fortsätter att äta din glass.
Jag tittar i min
kaffemugg, hälften kvar. Jag tar snabbt en klunk till. För snart orkar du nog
inte sitta kvar vid köksbordet. Sen blir det att gå runt och utforska lägenheten. Vi sitter kvar vid
köksbordet. Jag talar med min vän, tar en klunk till av mitt kaffe.
Det känns konstigt.
Annorlunda.
Vet du Anton, jag har aldrig förr kunnat sitta hemma hos någon och
dricka en hel mugg kaffe. Inte när du varit med. Lugnet brukar sluta senast vid
halva muggen, sen blir du rastlös och måste bort. Bort för att utforska
allt det nya som finns hemma hos andra.
Virvelvindarna brukar sedan ta ett tag om dina tankar. För mycket nytt, för mycket impulser. För mycket av allt för att det ska
funka. Det brukar sluta med att vi senast inom 45 minuter avlägsnar oss. Och då
blir du ledsen. För du vill ju hälsa på hos våra vänner. Så hjärtans gärna vill
du.
Men vi brukar ytterst
sällan göra det. Bra om vi gör det ens fem gånger per år. Och jag vet att du
vill. Och jag brukar vara ledsen över att vi inte gör det, över att vi inte kan
göra det. För det brukar bli struligt, och därför undviker vi det.
Men nu sitter du kvar,
tittar på dina prassliga grejer vid bordet. Tar en till bit av din glass.
Jag sager till min
vän: Vet du, det här är första gången jag nästan druckit upp min kaffe, när vi
varit på besök så att Anton är med. Jag visar min mugg till henne, bara lite
kvar på botten. Hon sager: tänk vad bra! Och visst är det skillnad på honom.
Han har ett annat lugn.
Det är som att du anat
dig till vad jag sade, för sedan vill du bort. Jag dricker snabbt upp resten av
kaffet. Vi går på vår utforskninsrunda. Men denna gång gör du det betydligt
lugnare. Inget går sönder, ingen faller i marken. Du sätter dig i fåtöljen och
tittar på hunden och katten. Sedan vill du hem.
Du känns lugnare
numera. Visst, virvelvindrarna kommer ibland. Fart och fläng har vi. Men i det
stora hela är du lugnare. Nöjdare. Du har ditt goda humör kvar, du är ditt egna
jag. Du har kvar glimten i ögat.
Assistenten säger att
du är aningen lugnare numera. Hemtjänstens fina kvinna säger att du är
annorlunda, på ett positivt sätt. Musikterapeuten säger att du jobbar mer
koncentrerat. Talterapeuten säger att du talar med längre meningar. Det har
också jag märkt. Det är lättare att förstå dig, vilket också gör att du är
lugnare. För visst måste det vara frustrerande att inte bli förstådd?
Barnpsykiatern menade
att det bättre talet antagligen beror på den nya medicinen. För att du har lättare att samla ihop dina tankar, dina ord som vill ut. Och jag håller med.
För alla dessa förändringar har kommit till efter medicinen.
Vet du Anton: det
känns inte lätt att ta till mediciner. Inte för mig som mamma. Men jag ser
skillnaden, du verkar att ha snäppet lugnare att vara. Du har mindre
virvelvindar i huvudet som tar över. Det
är mindre NEJ! jag behöver saga till dig. Och då vet jag att det är värt det.
Därför gör vi Anton detta.
*******************************
Ovan lite tankar om hur en ny ADHD-medicin förändrat Anton, och därmed vårt liv, och hur det kan synas i en helt vardaglig situation. Och som du kan läsa, enbart till det positiva. Det sagt vill jag poängtera att jag inte är en medicinförespråkare. Alla gör som det känns bäst. Behöver någon inte medicin, bra! Jag är glad för dem. Men, de som faktist får stöd och hjälp ska vi inte fördöma. Vi är alla olika.
3 kommentarer:
Jag tycker att medicinering är ett jättebra val, då när den förbättrar livskvaliteten hos personen och personer i ens omgivning. Missbrukning är en helt annan sak, men om en medicin hjälper en person att fungera normalt(definiera normalt själv) är jag verkligen för detta. Har funderat mycket på dethär med medicinering i vårt samhälle, men i vissa situationer, där en medicin verkligen förbättrar livskvaliteten hos en hel familj, skall man verkligen prova detta alternativ utan dåligt samvete.
Det finns två olika sidor med mental medicinering, som man måste skilja på. Vissa klarar inte vardagens vanliga känslor och använder därför medicin(dessa mänskor kan kallas svaga av andra) men sen finns det dom som faktiskt har levt livet, provat på terapi och olika behandlingar osv utan att livet blivit bättre. I dessa fall tycker jag att man inte behöver skämmas/förklara sig över att man valt att använda medicin för att kunna fungera bättre i vårt samhälle och må bättre inombords. Ditt val har ju gjort mycket för flera mänskor. Det är en begåva att se helheten i saker och ting och göra beslut utifrån detta.
Mediciner finns till för att hjälpa. Den här sortens medicin förorsakar säkert fler för-och-emot diskussioner än penicillin mot bihåleinflammation, men tycker det är härligt att ni vågat pröva medicin som ett alternativ och och att den dessutom hjälper. Att pröva alternativ är ett tecken på mod och ingenting som måste försvaras!
Mitt namn är Mia, och jag är född 1970, bor i ett hus på landet tillsammans med min man, våra barn, våra hundar m.m. Jag driver en blogg om psykisk ohälsa.
Min blogg skiljer sig från andra bloggar inom ämnet genom att jag på ett öppet och ärligt sätt berättar om psykiska svårigheter utan att läsningen blir allt för tung och ledsam.
Vill gärna blogga om det här!
Jag med Aspergers syndrom, Autism, utvecklingstöning osv.
Jag har kämpat med mitt dåliga mående i hela livet och kommer förmodligen tampas med det så länge jag lever. Men i dag hanterar jag det på ett bättre sätt än jag någonsin gjort tidigare.
Tyvärr tar inte mina motgångar slut där. Utan 2003 dog min mamma.
Mammas död kom väldigt plötsligt och helt utan förvarning vilket försatte hela vår familj i chock och sorg som är väldigt svår att hantera. Jag har fortsatt att kämpa på så gått det går. Jag har svackor som kommer och går i bland mer och i bland mindre.
Men jag kämpar fortfarande på. För jag har trots allt detta fortfarande livskraft kvar. Jag tänker inte ge upp!
Jag försöker hålla en trivsam och positiv ton i livet trots att det är svårt.
Men jag har mina guldkorn i min familj, mina hundar och mina intressen m.m.
Bloggen handlar ju främst om mig och vad som händer i mitt liv, både positivt och negativt. Jag är alltid öppen och ärlig i bloggen.
Jag skulle aldrig medvetet skriva någonting för att skada någon!
Jag tjänar inte heller pengar på min blogg så allt ni läser är mina personliga åsikter.
I min blogg skriver jag också mycket om attityder gentemot psykisk ohälsa och jag bloggar om psykiska olikheter för att minska tabun och sprida vetskapen om hur det är att leva med psykisk ohälsa.
Jag vill att skammen som ligger i att vara psykiskt sjuk ska försvinna och det samma gäller alla fördomar som finns kring psykiska olikheter.
För kontakt:
// mia2@home.se
Skicka en kommentar