När vännen kommer från TV

Vi promenerar längs cykelvägen, du och jag Anton. Det är trist, grått väder. Duggregnet gör att ansiktet blir vått. Det stör inte dig. Du har aldrig brytt dig om dåligt väder. Regn eller sol, snö eller vind och du är lika nöjd att gå ut. Det gillar jag.

Vi har idag varit på BUU-klubbens julturné. Som du hade väntat på det! Räknat dagarna, på ditt eget lilla sätt. Du fick också din efterlängtade julkalender. Vet du, jag tog en extra. För de brukar ju hinna gå sönder innan första luckan öppnas. Nu har du har en extra, och kan hänga med kalendern på TV.

Efter föreställningnen kom Jontti springande efter oss, med orden "Men där är ju min favorit BUU-klubbis! Får jag en bamsekram!" Och så kramades ni. Han är så fin. Så omtänksam.

Kommer du Anton ihåg ditt 6-årskalas? Javisst gör du ju det! Vi brukar titta på foton från kalaset. Vi hade bjudit hem hela ditt dagis, alla från 1 år till 6-åringarna. Och som överraksningsgäst kom Jontti och busade med er. Du sken som en sol.

Sedan den dagen har du kallat Jontti för din kompis. Din vän.

Vi fortsätter vår vandring i duggregnet. Jag frågar dig: "vem är din vän Anton?" Du tittar tyst på mig, funderar en stund och svarar sedan: "Jontti." Jag fortsätter: "Men vem annan är din vän? Från skolan? Eller från Kivikoto?" Du är bara tyst. Sen viskar du: "Jontti."

Och mitt hjärta går lite sönder. 

Jag är tacksam över duggregnet. Den gör att tårarna som rinner längs kinden inte syns. Vi stannar, mitt på cykelvägen. Vi tar om varandra, kramas. Bilarna som kör förbi, saktar in och tittar med förundran på oss.

Sedan fortsätter vi vår vandring, nu hemåt. Väl hemma sätter du dig i soffan och ber om att få se på BUU-klubben. Vi har sparat hundratals av dem. Du vill se på ett avsnitt med Jontti. 

BUU-klubbens signaturmelodi kör igång. Jag går till köket och hör Jonttis röst börja tala. Du är med din vän.

             ************************************************************* 

 

Många barn och vuxna med utvecklingsstörning är väldigt ensamma. Många är utan vänner. Anton har inga vänner. Han har sina klasskompisar både i den normalstörda skolan och i specialskolan. Men det är inte så att han privat umgås med dem. Än funkar det inte riktigt, och ännu saknar han det inte så mycket. Han vet inte riktigt hur man gör om man ska leka med ett annat barn.

Med vuxna funkar det bättre. Han kan kalla sin assistent för sin vän. Och som jag ovan skrivit, Jontti. Jontti för att han lämnade ett starkt intryck, och för att han under alla dessa år följt med Jontti på TV.

Än är det ganska okej att inte ha vänner. Men jag anar att tiden kommer. Tiden när han allt mer börjar sakna en vän. Då kommer det att skära i hans hjärta att inte ha en vän. Nu är det mest mitt lilla mammahjärta det skär i. För det kan skära lite att tänka att han inte har en "riktig vän", utan att det är nån från TV.

Det sagt, vem är jag att säga vad som är "riktigt"? För Anton det kanske är på riktigt att ha en vän som varje dag syns i TV, som varit hem till oss och som gav honom en kram? För det är jag evigt tacksam till unge mannen Jontti. En naturbegåvning med barn!

Men om/när tiden kommer, att han vill ha en vän att umgås med hoppas jag att vi kan hitta en kompis åt honom till exempel genom FDUV:s stödpersonsverksamhet, eller Best Buddies genom KVTL.

Är du intresserad av att bli kompis / stödperson till nån med funktionshinder tipsar jag om att kolla in här: http://www.fduv.fi/sv/start/stodperson/och anmäla dig som volontär. Talar du finska kan du bli volontär vid Best Buddies, kolla här: http://www.kvtl.fi/fi/best-buddies/ 

Går du med kan du kan göra nån ensam typ väldigt glad! Och på köpet bli glad själv. Win win eller hur?

Än så länge nöjer Anton sig med Jontti som vän.Och bra så, för han är allt bra sällskap.