Glada vappen!

Vi kör mot stan. Du gungar dig lite i bilen. När vi kör ner i parkeringsgrottan blir du orolig, och upprepar om och om igen: "Anton kommer med. Anton kommer med. Anton kommer med." Jag lugnar dig och försäkrar dig om att du ska få följa med. 

Du vill så gärna gå till stan. Till butiker. Till restauranger. Men det är inte så ofta vi gör det, för det brukar bli lite struligt. När alla spännande och nya färger, lukter, ljud och detaljer sköljer över dig tar impulserna över och det kan bli riktigt oroligt. Så oroligt att vi måste avlägsna oss.

Och det brukar vara ledsamt. Ledsamt för dig. Ledsamt för mig. För jag vill ju så gärna ge dig de upplevelser du vill ha. Men det funkar inte alla gånger.

Vi har inte på flera år varit till Valborgstorget med dig. Anni har åkt till torget med sin kompis, och du har stannat hemma med oss. Jag har tänkt: det du inte vet att du missar, saknar du inte heller.

Men i år bestämde vi oss för att göra ett försök. Du fick för nån dag sedan veta att det blir vappentorget. Och än en gång fascineras jag över ditt minne. Du började tala om hattar, sockervadd och polkagrisar. Så visst kommer du ihåg, fast det gått fem år sen senaste besök!

Jag var rätt fundersam över hur det skulle gå. Men vet du, du överraskade stort. Du hade koll på vad du ville ha: sockervadd och en studentmössa. Sockervadden skulle vara blå, och mössan vit. Du kollade in alla fina vita studentmössor och sade med bestämd röst att en sådan skulle du ha.

Vi hittade en vit mössa, och nu är du hur nöjd som helst med den. Förvisso är det inte en studentmössa, men vad gör nu det? En kaptenshatt är minst lika bra. 

Och vet du, det finns ett talesätt: att vara karl för din hatt. Och det tycker jag du är! Det finns inte en oärlig tanke i dig. Du ljuger inte, du manipulerar inte. Nåt som vi normalstörda kunde ta efter. Jag tror bestämt världen skulle vara bra mycket bättre om fler av oss var karlar/kvinnor för sina hattar.

PS Jag skriver inte många gånger per år mera. Mycket av det jag velat ha fått sagt, har jag redan skrivit. Men jag är så glad att bloggen ändå "lever". Ni orkar hänga med, och nya läsare hakar på. Tack till er!