Vi jordar oss

Jag står uppe på kullen. Tittar på dig när du springer iväg. Det har varit en ganska jobbig dag. Du har haft svårare än vanligt att få dig att hålla ihop. Jag vet inte varför, ibland bara är det så.

Det har varit mycket rop, tjut, skrik, hoppande och yrande än hit, än dit. Och det som bäst hjälper då, är att vi tar oss ut.

När du kommer ut - i rörelse - sker en liten gradvis nedlugning. Jag tror det är som de sade på anpassningsträningskursen: "Anton on selvästi liikeohjautuva". Du är med andra ord rörelseorienterad. 

Du tar hård fart i gungan. Du vill gå i rask takt. Du springer hårt. Du gillar att hoppa i trampolinen. Du är lugn i en bil som kör hårt. Rörelsen ger dig en förnimmelse av din kropp.

För det sägs att du inte har samma kroppsupplevelser som vi andra. Du kanske inte vet var din kropp börjar. Var den slutar. Farten hjälper dig då.

Det är inte bara farten som hjälper dig. Ända sen liten har du kastat dig på marken i tid och otid. Du har velat ligga i mossan, i halmen, i snön, i leran, i vattenpölen, på cykelvägen, på gräsmattan.

Du har kastat dig ner, och legat och tittat upp i himlen. Tryckt din kropp hårt mot marken. Ibland har folk undrande tittat på oss. Jag har slutat bry mig. Jag bara nickar till dem och säger hej. 

Det sägs att det är ett sätt för dig att "jorda dig". Att få kontakt med din kropp, med dina konturer. När du ligger kan du kanske känna var du börjar, var du slutar.

Jag fortsätter att titta på dig när du springer iväg. Jag vet vart du är på väg. Du ska till din favoritplats. En plats där vi sitter, eller ligger, nästan dagligen. Året runt. Jag tittar på dig när du kastar dig ner, tar ett grässtrå mellan tänderna och blickar upp mot himlen.

Jag går till dig. Lägger mig ner bredvid dig. Känner att gräset är lite fuktigt, men bestämmer mig för att det inte gör något. Jag tar din hand i min. Tillsammans blickar vi mot himlen, jordar oss.

Just då, i det ögonblicket, känns du lugn. Som om kaoset, virvelvindarna i din hjärna, tar ett steg tillbaka och låter oss njuta av stunden. Du trycker till min hand och säger: "det är bra mamma".

Och jag känner en tår rinna ned längs kinden.