Mopokortet som inte blev av

 Jag sätter mig i soffan. Dagen har varit lång. Intensiv. Du har somnat, i din nya pyjamas. Nöjd med din dag. Din födelsedag.

Du tror din riktiga födelsedag var idag. På riktigt var den förra veckans torsdag. Men vi firade idag. Med vår lilla, lilla släkt, några familjevänner och två av dina vänner.

Vi kunde inte berätta på din riktiga dag att du då har din födelsedag. För då skulle du väntat på gästerna. På kalaset.

Du saknar långt tidsuppfattning, och därför måste vi göra så. Du skulle annars blivit ledsen. Orolig. Ångesfylld. Undrat var gästerna var?

Men idag fick du din dag. Och som du hade väntat! Pratat om det i flera dagar. Sjungit Happy birthday till dig själv. Berättat för oss, om och om igen, vem som kommer. De närmaste kom, några av dem också från landet Annorlunda. De andra har i hela ditt liv följt med oss vid sidan om. De hajar inte till av dina eskapader. Människor som de är guld värda för oss.

Lugnet har nu lagt sig. Jag går i sinnet tillbaka i tiden. Till dina första dagar. Då - för 15 år sedan - var du på intensiven. Vi höll på att förlora dig. Mina minnen från den tiden är dimmiga. Minns bara kanylerna på dig, på ditt lilla huvud. Och att jag var som i en dimma. Att jag grät.

Men du repade dig och vi fick hem dig. Du utvecklades som vilken annan liten kille som helst. I kortet från barnrådgivningen står det att allt är bra, att allt är normalt. Så stor det ända tills jag började ana mig till att det är nåt speciellt med dig.

Och så blev det ju. Tiden visade att du är mycket speciell. Fortfarande enda kända fallet i världen med din kromosomdeletation.

Du är nu 15 år. I tiderna trodde jag du nu skulle köra mopo. Som din storebror. Nu blev det inget mopokort. Det blev ett annat liv. Ett liv som tagit mycket, men som också gett så otroligt mycket.

Jag har sagt det förr men säger det igen: du må fattas en kromosombit. Men den är gömd i mitt hjärta och tillsammans är vi hela.